En illustrerad konstruktion av verkligheten

Äntligen soffan. Jag har grejat med än det ena än det anda sedan klockan två idag och inte pustat ut en sekund. Mitt hjärta slår fort och jag stressar mig igenom saker, som om jag inte visste att allt bara tar längre tid då. Jag hinner inte andas och vara realistisk, jag inser inte att allt inte behöver göras exakt nu, utan att det finns kvar där, på att göra listan. Men nu är den nästan tom. För idag är den tom och det räcker mer än väl. Snart kan jag nog andas normalt och snart kan jag kanske njuta lite av det lilla, lilla.

Jag undrar hur ensamstående föräldrar pusslar ihop sitt liv. De har all min respekt.