En illustrerad konstruktion av verkligheten

Av en slump sprang jag på ett blogginlägg med ett ämne som länge har berört mig, men som sällan berörs: gymmens negativa påverkan och sjuka ideal. På många gym där jag har tränat, under många år möts man av en slags träning- och mathysteri. När ett pass avslutas får du genast frågan om du ska träna nästa pass också, känslan av att vara duktig försvinner genast. När du påpekar att du ska äta godis på kvällen, tittar killen i receptionen konstigt på dig och knaprar sakta i sig lite solrosfrön och när du inte varit där på en vecka känns det som att du måste ursäkta dig och ge förklaringar till varför.

Folk tränar hysteriskt mycket samtidigt som de äter minimalt lite och när du själv är mitt i bland det är det svårt att inte påverkas. Människor tillåts prata om mat och att träna tio pass i veckan utan att någon reagerar, utan att någon frågar, för de är välbetalande kunder och de som får verksamheten att fungera. Detta likaväl som männen som tillåts att växa både snabbt och drastiskt och gömmer sig bakom proteindrinkar. Vilka jävla effektiva proteindrinkar det måste vara.

När man mår bra och är frisk är det således inte så svårt att le lite åt hyestein och den äckliga men nyttiga maten, le lite och vara glad att man själv är sund och har ett bra förhållande till alltihopa. Men vid minsta lilla tveksamhet, vid minsta lilla motgång eller missnöjda känsla är det lätt att vara där igen. I matpratet och tokträningen.

Sundhet. Fram för mer sundhet. Att äta och njuta, träna och le och att ta hand om sin kropp på ett distanserat och bra sätt. Och att visa det. Visa för andra hur det är att vara sund, att ha ett sunt förhållande till mat och träning. För det är avundsvärt och det är skönt. Jag försöker att göra det och hoppas att andra gör det också. Man vet inte om man faller dit igen och då behöver man ha det sunda tätt intill sig.