En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag brukar facinerats över vad lätt det är att vänja sig vid saker, hur lätt det är att anpassa sig till det nya och gå vidare från det gamla. Att nästan glömma att det inte alltid varit så som det är. Under ett halvårs tid har jag fått se hur det är att bo ensam, att komma hem till en tom lägenhet och att bara ha sig själv att ta hänsyn till. 

Nu är jag sambo igen och det borde inte vara någon konst. Andreas och jag är bäst på att bo ihop. Men ändå känner jag att mitt utrymme har krymt, att mina begränsningar har ökat. Jag behöver lite space, jag behöver lite tid för mig själv. Andas, jag behöver andas. Förhoppningsvis vänjer jag tillbaka mig snart och ser till att jag kan andas ändå.

Det borde vara så, det borde bli så. Annars fungerar inte min teori längre. Och det gör den ju, det vet jag. För vem kommer ihåg hur det var innan internet fanns, innan mobilen fanns eller kanske innan Facebook fanns? Allt som finns är dimmiga minnen om en tid långt bort, en försvunnen tid och en kommunikationsmetod som verkar stenåldrig.