En illustrerad konstruktion av verkligheten

Och så märker jag att alla andra kanaler förutom ettan, tvåan, fyran bara rullar.

"Du måste nog göra en kanalsökning", sa Andreas.

"Jag har nog bara dessa kanaler", svarade jag.

Och så är det. Vem vill betala pengar för att se på tv? Å andra sidan, vem vill missa Greys varje vecka och inte kunna titta på något före sju och efter elva? Hm, detta tåls att fundera på. Så länge använder jag datorn som stand in.

För övrigt är vi helt slut i både kropp och själ idag. Tre dagars flytt har tagit ut sin rätt. Jag har inget dåligt samvete för att jag inte har tränat i alla fall.

Jag har spenderat många timmar i elev- och utvecklingssamtal denna eftermiddag och kväll.  Och även om det var med söta människor och ämnen jag älskar  som kränkningar, politik och yttrandefirhet som diskuterades, så är jag sjukt trött nu. Det kryper i kroppen av en blandning av trötthet och inakivitet. Halsen och lungorna värker och träningen uteblir. Jag inbillar att det blir bättre när jag flyttar närmare gymmet. Både med halsen och användningen av kortet kanske. Dessutom finns då knappt några utvecklingssamtalskvällar kvar.

Kvällens räddning fick bli en färdigrätt, några ord från en saknad vän och Greys Anatomy såklart.

... en otroligt fin titel och ett fantastiskt bildspråk, men ändå är det något som ger mig en klump i magen. För vilka är svinen egentligen? Alla gör vi saker som är bra och saker som är mindre bra. Vissa människor gör riktigt svinaktiga saker och behöver säkert hjälp för att ta sig ur sitt beteende, de beter sig svinaktigt mot en specifik människa eller mot flera specifika människor. Men att säga att vissa är svin är något generaliserande och kränkande. Var går gränsen för att verkligen vara ett svin personifierat, räcker det att vara otrogen för att vara det eller bör man kontinueligt misshandla sin älskade?

Nu tror jag inte att herr Uggla funderat så långt på detta, men jag tycker ändå att det är något som bör lyftas fram när man för fram sådana starka ord. Pärlor åt svin. Det är fina ord hur som helst.

Min vänsterpolitiska uppfostran har varit ett ämne som återkommit på jobbet den senaste veckan. Jag tänker sällan på det som något unikt, utan mer som något självklart. Å ena sidan kan jag förstå att alla fyra åringar inte nynnar på Staten och kapitalet, att alla  dagisbarn inte vet att Jaffaapelsiner kommer från Israel och bör bojkottas och att det inte är helt vanligt att små barn vet att Internationell solidaritet är mottot att leva efter. Det är det inte heller för alla.

Å andra sidan handlar detta inte bara om politik, om nu politik vore något dåligt. Det handlar om en ömsesidig respekt, om att behandla andra som man själv vill bli behandlad och att inte göra skillnad på folk och folk. Och oavsett om det är politiskt eller ej kommer jag i min tur tala om för mina barn att man ska se individen och inte handlingarna, att alla har rätt till vård när de är sjuka och att ingen är mindre värd än någon annan.  Jag är glad över min uppväxt, jag är  stolt över min syn på världen och jag är övertygad om att jag inte vore jag utan den.

Äntligen en slapp vilokväll med min Andreas.  Vi har ätit den godaste kräftsoppan som Marit en gång bjöd på till middag och nu finns inte så många fler måsten. Skönt. Särskilt då jag har en vecka med tre 12 timmars dagar framför mig.

Utvecklingssamtalens tid är här. Jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning. Eleverna behöver lite peppning och pushning och ibland är föräldrarnas närvaro det bästa sättet att göra dem motiverade... Men jag är snäll och låter dem föra samtalet samt låter dem veta vad som komma skall. Jag är på elevernas sida och jag tror på eleverna. In i det sista ska jag tro på dem. Åtminstone vad gäller deras kapacitet, vad gäller deras frånvaro tror jag aldrig på dem.  Man ska vara välvillig, men inte naiv.

Titeln är lånad av den bästa boken, dock tydligen med en mindre bra filmatisering

Idealet för tjejer i samhället är att vi ska vara smala, men när vi möter människor som är smala fokuserar vi på det negativa, istället för på hur fina de är. Vi förutsätter att de mår dåligt, att de är på diet och att de inte behöver några komplimanger för att de redan vet att de är skitsnygga.

"Men gud, äter du ingenting. Du är så himla smal! Du måste äta vet du väl!"

Tjejer som har en lätt övervikt blir istället berömda och får komplimanger så fort de gått ner något kilo, oavsett hur vackra de är trots sina extra kilon. Det blir vikten som visar framgången, inte charmen.

"Men gud, vad fin du är, vad smal du har blivit!"

Är man däremot normalviktig är chansen större att man får komplimanger för hur man egentligen ser ut, för ens stil eller sitt fina hår. Man sticker inte ut åt något håll vad gäller utseendet och man ser "sund" ut. Men våga gå ner ett par kilo, då är du dömd till att vara en stackars tjej på diet som inte alls mår bra.

Det jag vill säga med detta är att vi borde sluta fokusera på en storlek och en vikt och istället ge komplimanger för människans goda sidor, fina kroppsdelar och deras charm. Siffror på ett papper, eller siffror på en tröja ändrar ingen person och det är sällan de som ser ut att må bäst som gör det,  istället är det de som inte ser ut att behöva komplimanger som behöver det. Skit i vågen och må lite bra istället och sprid lite komplimanger istället för avundsjuka. Alla har vi något som andra är avundsjuka på.

Det händer ibland att man ser, läser eller hör något som verkligen fastnar. Det sitter där det sitter och kommer inte att lämna dig, hur gärna du än vill och hur mycket du än försöker, för det är viktiga ord och viktiga budskap, annars hade det inte fastnat.  Vi såg This is England igår. Jag har sällan varit så nedstämd och sällan mått så dåligt när jag sett en film, men jag har heller inte sett många filmer som varit så viktiga.

För vad gör egentligen människan när inget och ingen finns kvar vid din sida? Vad gör man när man är i botten och allra allra lägst? Man hittar någon att slå på. Man hittar någon att skylla på eller något att kasta smuts på. Någonstans mitt i debatten kring gatuvåld känns denna film så viktig som en film kan bli, den känns som ett sätt att se individen och bakgrunden  och att se förklaringarna bakom det inträffade. Allt händer av en anledning och det är vi tillsammans som skapar anledningarna. Ger vi ensamhet och utanförskap är det vad vi får tillbaka. Ger vi kärlek så får vi kärlek.



Det finns ingen tvekan om hur jag ska inleda området rasism i kursen jag undervisar i.

Idag är det en avgörande dag på många vis, bland annat ska vi få information om de förrändringar som tydligen kommer att ske med våra tjänster. Stämningen är tryckt och många är både oroliga, rädda och arga. För en gångs skull är jag den som är ganska lugn, kanske för att jag har fullt upp med att lägga energi på annat. Vi får väl se vad som händer helt enkelt. InformatIonen är i alla fall efterlängtad.

Resten av släkten, eller i alla fall en del av den, ska gå och titta på LInda idag. TIll och med mellansyster kommer. Själv har jag arbetsskväll på jobbet, men det är bara att le och se glad ut. Vad annars finns att göra?!

Till och med Malin hade kommit för att gratta Lina igår. Ända från Brighton hade hon flygit. Dessutom en massa andra gamla godingar som jag inte har träffat på många år och på många dagar. Trevligt. Och trevligt att vi alla börjar hitta oss själva på något sätt. Vi hittar dit vi själva vill  hitta och våra liv börjar ta form på det sätt vi vill att det ska ta form, inte på ett "ånejnuärvigamlaocharfortfarandeintekommitnågonstans"sätt, där åldersnoja och ångest regerar.
 
Tvärtom. Vi är trygga och glada och nästan lite halvnöjda. Jag är glad över det. Jag är glad över att vi hittat oss själva och att vi kan  visa vägen. Jag är glad över att jag kan säga till mina små 16-åringar att det blir bättre, de kommer att hitta sig själva och hitta en mening med sitt liv. För det blir det och det vet jag. Att vara 16 är förvirrande och förtvivlat jobbigt på många sätt, för många människor. Att vara 25 innebär att man är både trygg och vis, men fortfarande ung och att man fortfarande har livet framför sig. Inte så illa ändå. Kanske är det dags att börja njuta.


Lina, numer 25.