Tillsammans är man mindre ensam.
Äntligen en slapp vilokväll med min Andreas. Vi har ätit den godaste kräftsoppan som Marit en gång bjöd på till middag och nu finns inte så många fler måsten. Skönt. Särskilt då jag har en vecka med tre 12 timmars dagar framför mig.
Utvecklingssamtalens tid är här. Jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning. Eleverna behöver lite peppning och pushning och ibland är föräldrarnas närvaro det bästa sättet att göra dem motiverade... Men jag är snäll och låter dem föra samtalet samt låter dem veta vad som komma skall. Jag är på elevernas sida och jag tror på eleverna. In i det sista ska jag tro på dem. Åtminstone vad gäller deras kapacitet, vad gäller deras frånvaro tror jag aldrig på dem. Man ska vara välvillig, men inte naiv.
Titeln är lånad av den bästa boken, dock tydligen med en mindre bra filmatisering