Äntligen gammal!
Till och med Malin hade kommit för att gratta Lina igår. Ända från Brighton hade hon flygit. Dessutom en massa andra gamla godingar som jag inte har träffat på många år och på många dagar. Trevligt. Och trevligt att vi alla börjar hitta oss själva på något sätt. Vi hittar dit vi själva vill hitta och våra liv börjar ta form på det sätt vi vill att det ska ta form, inte på ett "ånejnuärvigamlaocharfortfarandeintekommitnågonstans"sätt, där åldersnoja och ångest regerar.
Tvärtom. Vi är trygga och glada och nästan lite halvnöjda. Jag är glad över det. Jag är glad över att vi hittat oss själva och att vi kan visa vägen. Jag är glad över att jag kan säga till mina små 16-åringar att det blir bättre, de kommer att hitta sig själva och hitta en mening med sitt liv. För det blir det och det vet jag. Att vara 16 är förvirrande och förtvivlat jobbigt på många sätt, för många människor. Att vara 25 innebär att man är både trygg och vis, men fortfarande ung och att man fortfarande har livet framför sig. Inte så illa ändå. Kanske är det dags att börja njuta. 
Lina, numer 25.