Ensam.
Man vänjer sig så fort. Två dagar och sedan är jag van vid sällskap. Någon att se på tv med, någon att äta mat med, eller köpa hem mat tillsammans med om man är för lat, någon som väntar på en och någon som undrar var man är när man kommer hem senare än förmodat. Det är så banalt, så förbannat enkelt och så grundläggande, men ändå så viktigt och så skört. Som tur var hade jag förståndet att uppskatta det så länge det varade. Låt det vara snart igen.
Andras kommentarer
Trackback