Ett bra förhållande för 1000 kronor
Jag:
Jag undrar hur det ska gå att bo ihop igen sen, när vi nu är vana vid att bo själva.
Andreas:
Ja, vi får fixa trådlöst bredband.
Frossa.
Första dagen på höstlovet. Klockan är sju och jag är inte bara vaken, utan jag är uppe också. Andreas är nog inte redo att börja fira sin födelsedag än, nej, något säger mig att han skulle bli ganska arg om jag kom falsksjungande med frukost på sängen denna tid. Så jag väntar. Jag funderar på vad som ska packas med till Stockholm, vad jag inte får glömma och jag stökar till den välstädade lägenheten. Redan har jag stökat till den.
Det är Andreas dag idag och ingen är så värd en bra dag som honom. Vad jag vore om jag inte hade honom är en intressant fråga att ställa sig. Inte den jag är i alla fall. Så här ska frossas i chokladkakor, champange och goda middagar. Det finns ingen annan utväg.
Det är Andreas dag idag och ingen är så värd en bra dag som honom. Vad jag vore om jag inte hade honom är en intressant fråga att ställa sig. Inte den jag är i alla fall. Så här ska frossas i chokladkakor, champange och goda middagar. Det finns ingen annan utväg.
Ensam.
Man vänjer sig så fort. Två dagar och sedan är jag van vid sällskap. Någon att se på tv med, någon att äta mat med, eller köpa hem mat tillsammans med om man är för lat, någon som väntar på en och någon som undrar var man är när man kommer hem senare än förmodat. Det är så banalt, så förbannat enkelt och så grundläggande, men ändå så viktigt och så skört. Som tur var hade jag förståndet att uppskatta det så länge det varade. Låt det vara snart igen.
Det brister.
Vissa dagar känns det inte alls, andra dagar värker det i hjärtat. Det börjar bli lite jobbigt att ge och ta hela tiden, att offra för att kunna ses, att prioritera och bortprioritera. Inte för att jag inte vill prioritera dig, utan för att jag vet hur det är att slippa välja och välja bort. Att bara finnas där för varandra, att handla för två och att somna i ditt knä i soffan på fredagkvällarna. Att ha en vardag, en alldeles vanlig vardag.
Två nätter, på två veckor är inte bra nog. Eller det måste vara det, men jag vill inte att det ska vara det. Jag vill ha dig här jämt, för att dela min vardag. Min alldeles vanliga, gråa vardag, som är viktig för mig. Jag vill prata, skratta, skrika och ibland bara vara tyst. Jag vill dela med mig, jag vill dela med dig. Låt mig dela med dig, låt dig dela med mig. Livet blir enklare då och jag blir bättre. Vardagen, ge mig vardagen, älskling.
Två nätter, på två veckor är inte bra nog. Eller det måste vara det, men jag vill inte att det ska vara det. Jag vill ha dig här jämt, för att dela min vardag. Min alldeles vanliga, gråa vardag, som är viktig för mig. Jag vill prata, skratta, skrika och ibland bara vara tyst. Jag vill dela med mig, jag vill dela med dig. Låt mig dela med dig, låt dig dela med mig. Livet blir enklare då och jag blir bättre. Vardagen, ge mig vardagen, älskling.
Diggar.
Och medan pappa, Erika och kussarna njöt av Lindas härliga toner satt jag på arbetskväll, information, information, information. Imorgon får jag dock träffa järngänget till släkt. Vilken glädje det är ändå att vilja umgås med sin släkt, det är inte alla förunnat.
Jag har dock haft samtal med vår VD idag, framtiden på jobbet är oviss. Företaget ligger x antal miljoner back och har x antal anställda för mycket. Men tydligen ordnar det sig, säger dem. De vill ha mig kvar och det är bra. Och ja, ordnar sig gör det ju alltid, på ett eller annat sätt. Hursomhelst överraskar jag mig själv när jag märker hur lugn jag är. Det ska jag också fortsätta att vara. Efter lovet får jag veta hur mitt schema ser ut.
Imorgon är det fredag och helgen ska tillbringas med systerryster. Underbart.
Syster och jag!
På tal om Greys är detta en sjukt bra grej! Heja T.R.!
I´m back.
Jag har slutat med mina p-piller efter åtta års knaprande. Inte för att jag vill ha barn, för det är verkligen inget för mig just nu, utan för att jag ville se vem jag var utan dem och för att pappas hjärtinfarkt har satt stopp för p-pillerätandet.
Jag är en ny människa. Jag har känslor och jag känner saker. Riktiga saker. Jag blir ledsen och jag blir glad och jag känner när jag blir det. Kanske har jag levt i en skyddad värld, en värld där inget riktigt känns på riktigt, där känslorna är enklare att hantera och där jag kan välja vad jag känner. Nu kan jag inte det längre. Jag är den jag är, jag känner det jag känner. Och känslor kanske kan vara rätt bra att ha ändå. Vi får väl hoppas på att jag inte blir allt för blödig bara, för blödig, det är jag ju redan.
Jag går ett spännande liv till mötes.
Jag är en ny människa. Jag har känslor och jag känner saker. Riktiga saker. Jag blir ledsen och jag blir glad och jag känner när jag blir det. Kanske har jag levt i en skyddad värld, en värld där inget riktigt känns på riktigt, där känslorna är enklare att hantera och där jag kan välja vad jag känner. Nu kan jag inte det längre. Jag är den jag är, jag känner det jag känner. Och känslor kanske kan vara rätt bra att ha ändå. Vi får väl hoppas på att jag inte blir allt för blödig bara, för blödig, det är jag ju redan.
Jag går ett spännande liv till mötes.
Kärlek och sånt.
Och i helgen väntar Dalarna och familjen, festen, kärleken, myset och vännerna. Söta Lina fyller gammal, lilla Jonte ska leka kollektiv på Bygatan och Emma ska fixa hela familjen Alms hår. Hemma är kanske inte bäst, men väldans väldans bra.
Kärleken.
Det bra och det mindre bra.
Kanske borde jag sova lite, eller åtminstone vila. Imorgon blir en lång dag med information för högstadieelever i Nykvarn efter den vanliga jobbdagen. Förhoppningsvis även en rolig dag. Det är roligt att få tillfälle att umgås med eleverna i andra former, även om jag vet att så bra som jag redan känner många av eleverna, så bra kommer jag aldrig känna några andra elever. Vår skola är speciell. Både av den anledningen och av andra anledningar. Kanske får man ta det negativa med det postiva. Kanske är det inte meningen att man ska ta det negativa. Men nu är det som det är och det får bli som det blir.
Saknad.
Jag tror att jag saknar alla just nu. Och egentligen borde jag städa, men jag orkar inte. Kanske äter jag lite glass istället, eller så fortsätter jag bara att fastna överallt. Som här, som i telefonen, som i soffan. Utan att åstadkomma ett endaste dugg. Hoppas inte.
Imorgon kommer Andreas tillbaka. Och om en vecka är Anna och Emma här för att stanna. Äntligen.
Svartsjuka?
Jag är egentligen inte någon speciellt svartsjuk flickvän. Antagligen för att jag oftast inte har anledning att vara det. Jag har det säkert inte nu heller, men ändå vill jag bara utbrista:
- Men va fan, gör vad du vill, ha så jävla roligt, jag bryr mig inte.
Fast det är just det jag gör, bryr mig. Och jag tror faktiskt inte att jag har någon anledning att vara orolig. Ändå gillar jag inte grejen att Andreas är borta och har "hur kul som helst", utan mig, med andra tjejer, som dock råkar vara hans systers kompisar, men ändå. Nej. Jag gillar det inte. Så är det bara. Tvinga mig inte att låtsas.
- Men va fan, gör vad du vill, ha så jävla roligt, jag bryr mig inte.
Fast det är just det jag gör, bryr mig. Och jag tror faktiskt inte att jag har någon anledning att vara orolig. Ändå gillar jag inte grejen att Andreas är borta och har "hur kul som helst", utan mig, med andra tjejer, som dock råkar vara hans systers kompisar, men ändå. Nej. Jag gillar det inte. Så är det bara. Tvinga mig inte att låtsas.
Det är den 12 augusti idag...
... så en liten hälsning till världens finfinaste mamma som fyller 51 år idag. Utan dig vore jag ingenting, varken bokstavligt eller bildligt talat. Puss!
Kärlek.
Kanske tar jag ändå tåget hem i morgon bitti. Mitt hjärta saknar kärlek. Jag saknar min kärlek. Men vi får se då. Jag ska inte vara impulsiv, inte så ivrig att bestämma, om en timme kanske jag har sju andra planer inför morgondagen. Men kärlek, jag saknar min kärlek.
Kära, söta, rara ni!
Pratade förresten med syster Jojo idag. Alldeles för länge sedan jag såg henne. Imorgon ska jag dock ut och äta samt gå på Harry Potter med min andra syster, (som jag som tur var träffar lite oftare nu när vi är i samma stad ett tag) hennes Anders, min Anderas och så Jonte då. Och innan dess ska jag fika med Marlene. Trevlig onsdag väntar mig!
(Fasansfull tur, för denna dag har varit skit!)
(Fasansfull tur, för denna dag har varit skit!)
Systrarna mina!
Elegi
Effektiva Ella skriver exjobb, städar och tvättar fönster och tvättar. Allt går fort, snabbt och effektivt. Då dyker Winnerbäcks Elegi upp på Itunes shuffle och allt som tidigare kännts så onödigt blir betydelsefullt. Man vet inte när det tar slut och man vet inte vad som väntar en. Att städa tillsammans med sin älskling utan varken stora eller små bekymmer skulle kunna komma att vara ens högsta dröm en dag.
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt,
och du berätta att du sakna mig i natt, det gör jag med.
Det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är,
det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med.
En elegi för alla sorger den här hösten handla om,
för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom.
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in,
för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.
Det du anförtror åt mig ska jag anförtro till dig.
Nu: gymmet.
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt,
och du berätta att du sakna mig i natt, det gör jag med.
Det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är,
det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med.
En elegi för alla sorger den här hösten handla om,
för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom.
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in,
för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.
Det du anförtror åt mig ska jag anförtro till dig.
Nu: gymmet.
Äcklig symbolik.
Man kan inte göra mer än sitt bästa. Ibland är det lika mycket värt att kämpa väl och ha roligt så länge det går. Syster skruvar isär hennes och Eriks dubbelsäng. Mina tårar faller av äckling symbolik medan Sahara Hotnights sjunger:
We are safe but I cant stop wondring, if this is it who`s fooling who.
Jag ska göra mitt bästa, kämpa och vara lyhörd. My love is ment to be. Det måste vara så, låt det vara så. Men ibland är den största kärleken att gå vidare. Jag finns här som en mjuk, tjock madrass sålänge, så fallet blir lite mjukare denna gång. Annars vetti tusan!
Kärleken objektifierad.
Jag har spenderat en dag på högskolan, men även hunnit fika i solen hos en vän. Det är på sommaren man önskar man hade ett hus. Jag har även ätit en stor ägg och kaviarmacka och druckit kaffe i solen med min Andy, men jag har inte hunnit träffa Jessie. Jag hade velat hinna träffa henne. Men ibland blir det inte som man planerat.
Jag har fått fräknar på näsan, ett svar av vår handledare, ännu en referens att ange i CV:et och lite saker att fundera på. Nu ska jag cykla iväg till gymmet, träffa Madde, träna lite stepup och sedan sjunka ner i soffan för att få veckans dos av Meredith och McDreamy. Kärleken objektifiierad. ( Men jag måste erkänna att även Izzy är en stor kandidat till att bli min favoritkaratär.)
Jag har fått fräknar på näsan, ett svar av vår handledare, ännu en referens att ange i CV:et och lite saker att fundera på. Nu ska jag cykla iväg till gymmet, träffa Madde, träna lite stepup och sedan sjunka ner i soffan för att få veckans dos av Meredith och McDreamy. Kärleken objektifiierad. ( Men jag måste erkänna att även Izzy är en stor kandidat till att bli min favoritkaratär.)
knoll och tott
Ibland får man tillfälle att lära sig en läxa och ibland är det kanske det som krävs för att innebörden ska fastna och för att man ska förstå konsekvenserna av sitt handlande.
Ända sedan barnsben har mina föräldrar matat mig med informationen att man inte får träna när man har ont i halsen. ”Tänk på pappa som fått två hjärtmuskelinflammationer av att spela bandy sjuk…” löd visdomsorden. Jag har hållit mig till dessa ord, ända fram till igår då jag inte stod ut längre. Två veckor med halsont och följaktligen två veckor utan träning höll på att ta kål på mig helt och hållet. Efter två minuter på löpbandet kunde jag dock inte andas och efter pumppasset smärtade hela bröstet.
Back to scratch, nu har jag ännu mer ont i halsen än jag har haft tidigare och blir tvungen att vila tills jag blir riktigt frisk. Min form som var så bra!
För en gång skull har jag tur i oturen för Knoll och Tott kommer hem imorgon. Syskonenergi är precis vad jag behöver just nu och det var länge sedan jag längtade så mycket efter dem. En sammankomst med familjen A innebär alltid högljudda samtal, långa diskussioner och mycket, mycket flum. Stela middagar får man alltså leta efter någon annanstans.
Förresten så saknar jag mitt långa hår!
Ända sedan barnsben har mina föräldrar matat mig med informationen att man inte får träna när man har ont i halsen. ”Tänk på pappa som fått två hjärtmuskelinflammationer av att spela bandy sjuk…” löd visdomsorden. Jag har hållit mig till dessa ord, ända fram till igår då jag inte stod ut längre. Två veckor med halsont och följaktligen två veckor utan träning höll på att ta kål på mig helt och hållet. Efter två minuter på löpbandet kunde jag dock inte andas och efter pumppasset smärtade hela bröstet.
Back to scratch, nu har jag ännu mer ont i halsen än jag har haft tidigare och blir tvungen att vila tills jag blir riktigt frisk. Min form som var så bra!
För en gång skull har jag tur i oturen för Knoll och Tott kommer hem imorgon. Syskonenergi är precis vad jag behöver just nu och det var länge sedan jag längtade så mycket efter dem. En sammankomst med familjen A innebär alltid högljudda samtal, långa diskussioner och mycket, mycket flum. Stela middagar får man alltså leta efter någon annanstans.
Förresten så saknar jag mitt långa hår!
kärlek- som jag ser det
Mina vänner och jag är rörande överrens om en sak: förhållanden är inga enkla och än mindre självklara ting. Ju längre devarar, ju jobbigare är det och ju mer måste du kämpa. Det handlar då inte längre om att inte kunna slita sig ifrån varandra och helst av allt umgås hela tiden, den tiden är passerad. Det handlar mer om att hantera vardagen, uppskatta de små tingen som händer och sker och att uppskatta varandras närvaro. Och kanske handlar det om att känna sig halv utan Honom vid din sida.
Och mitt i bland vardagsgnatet och de långa diskussionerna uppkommer det situtationer som gör att ditt förhållande är mördan värd. Du skrattar åt ett skämt han säger, han erbjuder sig att diska-fast det är din tur eller du kanske till och med känner att "damn, det är han jag ska spendera resten av mitt liv med! " För det kanske det är.
Jag menar inte att man ska stanna i förhållanden som inte är bra, men att man ska uppskatta sitt förhållande för det man gör och det man har. Att gräset skulle vara grönare är ju en skymf och hur många gånger du än byter så kommer du hamna där tillslut; det pirrar inte i magen längre... Alternativt: det som gör att det pirrar i magen är att ni är osams hälften av tiden. Enligt mig är det då du ska gå. ( Sen finns det undantag som syster E och hennes A, men det är undantag som bekräftar regeln, inte tvärt om.)
Min mamma säger att jag har en realistisk syn på kärleken och kanske är det så. Det enda jag vill få sagt är att alla andra inte har det så fantastiskt bra jämt. Det har jag en mängd bevis på. Och att man ska uppskatta vad man har, uppskatta pirret när det väl kommer och uppskatta att man har en pojkvän som älskar en för den man är. Bara det är ju helt galet!
Kärlek som jag ser det är en stor drös med tillit, en hel massa uppskattning och en hel hög med övertygelse om att livet inte vore det samma utan denna människas värmande närvaro.
Tack snälla A, min vardagshjälte, min värme och min största hejarklack för att du finns och är här med mig.Kärlek för mig är du.
i tid och otid
Korthårig. Ovant och konstigt men jag vänjer mig nog, det var länge sen bara...
En helg i familjens tecken, om man räknar med pojkvännerna, och det gör man. Att umgås med familjemedlemmar innebär att man inte behöver anstränga sig, utan bara säga vad man känner och tycker. Ibland kan det vändas till det negativa, för egentligen är det ju de man ska anstränga sig mest för, de som står närmast, inte de man knappt känner. Men så fungerar inte människan, i alla fall inte jag.
Tvärtom är det de nära som oftast får all skit och de är de man oftast är arg på. Men ska man vara krass så är det bara ett bevis på att man tycker om varandra. Slutsats: ju argare man kan vara, desto större är kärleken!
Det var helt underbart att träffa E idag, trots att jag fick dela henne med lafamilia som också ville blir fina i håret... Men vi ses snart igen och är alltid nära, oavsett tid och avstånd.
"Att bli älskad är stort bara att älska är större."
Tack.