En illustrerad konstruktion av verkligheten

Men vi minns bara de bra tillfällerna, min kära. Vi minns det, för att vi väljer att minnas det och vi minns det för att hjärnan sorterar bort allt det jobbiga. Allt det dåliga. Allt tjat och alla irritationmoment. Alla saknade leenden och alla missförstånd. Men vi minns det bra och allt det bra är vårt, oavsett om vi lever varsitt liv nu.

Så, jag ska alltså bli singel igen. Singel som i singelhushåll och som i självständig men också som i själv. Allt ska göras själv. Jag ska borra upp hyllor själv, äta middag själv, ventilera dagen själv och dessutom betala räkningarna själv. Det är hemskt och kallt och otäckt, men också rätt, rätt, rätt. Jag kommer att sakna min andra hälft, min hjälte och min livskamrat, men jag kommer samtidigt veta att det är bäst så här. Att vi är bättre utan varandra. Och någonstans där framme skiner solen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man vänjer sig så fort. Helt plösligt känns lägenheten så tom, sängen så stor och tystnaden så hotande. Du fattas där bredvid mig. Min vardag har återigen blivit din vardag och jag vet varken ut eller in, hit eller dit. Men du fattas mig, du fattas mig här och du fattas mig nu. Och alla andra ord är överflödiga. För tillfället är allt annat överflödigt.

(Och just det syster, minns du? Tom, tommare, tommast. Den bästa komprationen av alla. Den finns inte men den har en stor betydelse. Och just nu passar det bra att använda ordet. Tommast. Och alla andra ord verkar så överflödiga.)

Det känns som att jag har haft en evighetslång helg. Antagligen för att jag knappt gjort något annat än att suttit i soffan. Jag har suttit i soffan och jobbat, suttit i soffan och tittat på film., suttit i soffan och ätit. Och ja, friskare är jag egentligen inte. En vända på stan och en bio med Andreas, Emma och Hanna blev helgens mest aktiva timmar. Så nu har jag fått vila i alla fall och ingen kan ha några invändningar mot det, syster!

Helgen har även fått mig att förstå innebörden av att verkligen finnas där för varandra, att dela sitt liv med någon och ha någon som kan läsa ens tankar utan att orden behöver uttalas. Oväderligt. Verkligen ovärderligt och jag ska aldrig, aldrig glömma det. Oavsett vad, ska jag aldrig glömma det.

Och jo, jag tror verkligen det, att allt vi gör har en mening. De val vi gör är det som i slutändan blir hela vårt liv. Hade vi valt annorlunda, hade livet blivit annorlunda. Och även om allt slås sönder, så går det att börja om igen. Tillslut står vi där, starkare, gladare och många erfarenheter rikare. För enkelt har ingen sagt att livet ska vara.

Syster hade gjort världens godaste scampisoppa åt oss igår och det hettade som om vi var i Thailand på riktigt. Ännu en gång fick vi tillfälle att äta tillsammans, för det är mest det vi gjort den gångna veckan. (Som alla andra antar jag.) Snart har dagarna runnit iväg och var och en ska hem till sitt igen. Man längtar och längtar och så hinner man inte. Hinner inte prata om allt, hinner inte skratta åt allt och hinner inte vara tillsammans så mycket som man skulle önska. Å andra sidan har man ju mage att uppskatta sin familj och sina vänner när de inte finns där bredvid en i vardagen. De är ju ändå det viktigaste man har.

Man blir aldrig nöjd och man  vill alltid ha det man inte kan få. Egentligen borde man ta ett djupt andetag och börja njuta av det man har istället. Livet vore lite enklare och kanske lite bättre då, men vem har sagt att det ska vara enkelt?

Lillan!

Nu har jag drömt om dig, tänkt på dig och längtat efter dig i en vecka. Jag vill att du hör av dig, kommer hem till Sverige och kommer till mig. Jag saknar dig. Jag saknar dig så det värker i mitt hjärta. I natt gjorde du sjukt dumma saker i min dröm, jag klarar inte mer. Och nu du, jag har bestämt mig för en sak: under de dagar du är hemma i jul är det jag som bor hos mamma, så jag får tillfälle att umgås med dig dag och natt, natt som dag. Kom hem, och helst stanna hemma. Utan dig är jag ju bara tvåtredjedelar.



Ps. som tur var har jag fått en Erikados både i helgen och förra helgen. We keep it up, men saknar dig förtvivlat. Kom hem! (Och stanna hemma!)

Jag är hemma i Stockholm igen. I hallen väntar den största väskan till bredden full med saker att packa upp och dessutom finns hundra andra saker att ta i tu med innan jag går och lägger mig. Jag vet inte var jag ska börja, så jag börjar inte.

En härlig dag med familjen Alm, även om den lilla flickan var förfärligt saknad. Jag bakade faktiskt lite pepparkakor och var dessutom ungsansvarig. Jag fick även tillfälle att återigen fnissa och flamsa med syster, vilket är något av det bästa på denna jord. Det är nog ändå det lilla som är det stora här i livet. Det är de små grejerna man minns, inte de stora och pampiga. Viktigt att komma ihåg när man rusar i kapp till livet och ja, jag kanske borde börja leva som jag lär.

Hursomhelst har jag i alla fall haft en bra helg.

Flera gånger under natten har jag vaknat och undrat vart jag är och hur jag ska ligga. Några sekunder senare har jag upptäckt orsaken till mina störningar, Andreas ligger där bredivid mig. När man sover tillsammans varje dag är det svårt att föreställa sig hur man ska kunna sova själv. När man sedan efter några dagar vant sig vid att sova själv är det svårt att sova tillsammans.

Jag kan facineras över vilka vanemänniskor vi är, hur snabbt vi anpassar oss och hur snabbt vi vänjer oss vid nya förändrade situationer. Efter nyår är vi alltid två i sängen igen, en trevlig sak att vänja sig vid.


Hästen.se

Den andra januari börjar Andreas på sitt nya jobb i Stockholm. Det i sig är helt fantastiskt och jäkligt kul. Men detta borde också betyda att vi den första januari ska flytta ur vår lägenhet i Borlänge. Det innebär två förråd, tre rum och nio gaderober fulla av grejer, kläder och prylar.

Mitt andra lov i mitt liv. Min andra flytt på ett lov. Suck.

Jag ska aldrig mer flytta.

Andreas har blivit erbjuden jobb i Stockholm och jag ska antagligen bli sambo igen. Det är svårt att greppa, men otroligt roligt. Roligt att kunna göra saker tillsammans igen, att laga mat för två, att sova tillsammans och att prata igenom dagen när man behöver det istället för tre timmar senare halvsovandes över telefon. Galet lyxigt faktiskt. För ensam är kanske ibland stark men delad glädje är ju dubbel glädje. Ja, ni vet. Men jag ska inte börja planera än.

Och när jag väl har vant mig vid tvåsamhet är det dags att bli en igen. Den här gången känns det jobbigare än andra gånger och jag kan inte säga varför,  men kanske  är det för att vi för en gångs skull tagit vara på tiden och på varandra. I vardagen blir det enklare igen, men just nu lider jag av seperationsångest. Det är inte meningen att vi ska vara två, utan en, en, en!