En illustrerad konstruktion av verkligheten

Syster E:
Du vet hur mamma är, hon tycker inte att det är så noga att baka pepparkakor.

Jag:
Det gör inte jag heller. Jag tröttnar ju bara efter fem minuter, som en femåring. Och sen tittar jag på och är ugnsansvarig.

Syster E:
Men åh, det är ju tradition ju. Så dricker vi glögg och lyssnar på julmusik.

Och så fick det förbli. Syster, mamma, morfar och mormor bakar för brinnade livet eftersom att mormor envisas med att göra dubbelsats varje år fast ingen orkar baka all deg. Jag tröttnar, fnissar, passar pepparkakorna och hittar alla undanflykter från himmel till jord. Vi bakar klart. Fikar. Försöker dela upp pepparkakorna sinsemellan och alla säger att de inte ska ha så många. Jantelag. Och syster har väl rätt ändå, traditioner är mysiga, bara man tar dem med en nypa salt, eller, bara det är okej med undanflykter.

Syster till Andreas:
Och det är viktigt att du och Anders är med också. För att vi ska kunna fortsätta med traditionen och föra den vidare.

Jag undrar om Andreas ibland tvivlar på om jag är värd allt detta. Jag får väl ta hela paktet. Jo, jag tackar jag. Det får han allt.