En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det har varit en sjuk dag på jobbet. idag I dubbelbemärkelse. Jag är så förkyld att jag inte kan prata och i stället skrattar jag högt åt mitt och Bo´s försök till att skapa kreativa och fantastiska uppgifter till en mindre fantastisk kurs. Vi ska planera och jobba till klockan åtta ikväll och det enda sättet att överleva detta är nog att le, fnissa och skratta. Och det gör jag.

Jag önskar att mina andetag vore lite djupare, mina tankar lite lugnare och mina ord lite långsammare. Jag jobbar bort lite, andas lite bättre, snörvlar, dricker te och försöker. Jag vet att jag kan, men jag snubblar ändå. Imorgon ska jag traska lite långsammare och nynna lite gladare. Imorgon är en konstig dag och imorgon är det min dag. Vi kan väl låtsas det i alla fall?

Jag ser fram emot att hålla i mina lektioner imorgon och det är väl en anledning att fira bara det..?

Kickar. Jag samlar på dem. Det behövs dock inte så vidare mycket för att jag ska få en kick. Eftersom att jag kom fyra timmar för sent till kursintroduktionen idag, fick läraren ha en egen genomgång med mig. Det blev ett långt samtal om kulturer och andraspråk, om stereotyper och identiteter, om fack och om Ett öga rött . Om kultur och om migration.

Med ett leende på läpparna traskade jag sedan nöjt därifrån. Peppad, hel och mycket belåten. Det finns andra som tänker som jag. Här ska pluggas!

Jag ska läsa Svenska som andraspråk i höst. Halvtid, distans. Och nej, jag ska inte läsa det för att själv lära mig svenska, som Fritte tror, utan jag ska läsa det för att bli behörig lärare i ämnet. Jag har tur, eller så har jag otur. Den första kursen heter Kultur, kommunikation och migration vilket jag redan har  massa högskolepoäng i, kunskaper i och undervisar i, vilket gör att det kanske inte blir allt för jobbigt att skumma böckerna och skriva pm.

Men i längden har jag otur. Det är grammatiken jag behöver, språkförståelsen, inte kulturförståelsen. Jag gillar inte det här med ord som ser bra ut på ett papper, jag vill kunna saker också.  Kicken jag får när jag lär mig saker är oersättlig.

Återigen får jag höra att jag har världens viktigaste jobb och jag kan inte annat än att hålla med om att  mitt jobb är ett av de viktigaste jobb man kan ha. Att jobba med människor är något av det viktigaste man kan göra, även om alla jobb fyller en funktion i vårt samhälle. Alla behövs, ingen mer än den andra, ingen mindre än den andra.
 
Men trots allt tjat om hur vitkigt vårt jobb är, är det sällan som det framställs något positivt om jobbet som lärare eller som vårdbiträde eller som förskolelärare. Ofta belyses det bara när vi gjort något fel, brytit mot en norm eller misslyckats, hur många gånger vi än lyckats.

Å andra sidan är det skitsamma egentligen, för det viktigaste är att tycker att jobbet är vitkigt, att vi anser att vi gör en skillnad och att vi trivs med våra jobb och liv. För om någon blev lärare på grund av lönen eller statusen måste den ha tänkt fel någonstans.

Vi gör det här för vår egen skull.

Det är svårt att vara oförstörd i en värld där alla ständigt påverkar oss i den riktning som de tycks tro är den rätta. Det är svårt att hålla sig borta från alla tysta åsikter i ett sammanhang där det enda som gäller är att hitta vägen till framgång. Vägen till att bli någon. Det är svårt att se klart när det inte finns någon enkel väg att vandra och det är svårt att inse vad som är bäst för en själv när alla andra vill vara med och tycka.


Till alla mina elever som jag hoppas har ett underbart sommarlov där ute. Ni duger som ni är!

Mitt första år som lärare har innehållit allt jag inte trodde det skulle innehålla och väldigt lite av det jag trodde det skulle innehålla. Det har varit stressigt kaotiskt och svårt, men givande, inspirerande och roligt. Ett år som lärare och jag har inte haft tråkigt på jobbet en enda dag, bara det är värt att hurra för.

Imorgon får jag mitt livs första semester, även det är värt att hurra för.

Vi jobbar hemma idag och jag är i full färd med att planera höstens kurser. Det är omfattande och tidsödande. Jag måste läsa på, göra en planering och konstruera moment och uppgifter. Det är omfattande, men soännande. Det är kreativt och ändå rationellt.

Jag äter min frukost, dricker kaffe, tvättar lite, röker en cigarett för mycket, lever i mjukisbyxor och läser  assa litteratur. Jag funderar, konstruerar och stressar. Det känns som att gå tillbaka i tiden, som att vara student igen. Det ljuva studentlivet, en tid med kaffe och mjuka kläder. Ett liv där jag spenderade varje förmiddag som denna och sedan ansåg mig vara klar. Idag kommer jag knappast att bli klar.

Jag tog tillfället i akt den här gången och tog ett ordentligt farväl av många av mina elever. Det känns skönt, även om många av dem kommer tillbaka och gör klart sina kurser nästa vecka. Hos mig är dock de flesta klara. Skönt och befriande och värdigt. Nu ska saker utvärderas och vi ska äta lunch.




Förövrigt hoppas jag mest att Tele2 tänkt sätta på min mobil snart. Snarast. Nu.

Läsårets sista lektioner är avklarade och jag undrar hur jag ska klara mig utan mina små liv en hel sommar. De ger mig så mycket. Eleverna som lyckats komma i kapp trots motgångar, eleverna som får mig skratta fast jag är sjukt stressad, eleverna som kommer och anförtror sig till mig, eleverna som gör allt i tid och alltid finns där på lektionerna. Det är klart jag kommer att sakna dem. Det är klart det kommer att finnas en tomhet efter dem.

Men det är snart lov, jag har snart semester och jag har snart gjort mitt första år som lärare. Nästa år påbörjar jag lite visare, lite lugnare och lite mer erfaren. Jag ser fram emot det, det och semester. Tomt kommer det bli, men som tur var vänjer jag mig fort, det vet jag.

Kanske är jag lite konstig, men jag gillar stressiga perioder. Jag gillar att behöva jobba kväll och natt, gillar att ständigt behöva vara uppe på tå, jag gillar att glömma bort att äta. Ibland händer det till och med att jag dagdrömmer om att vara en datatekniker när nätverket lagt ner, eller en journalist med en stopptid.

Antagligen är det den duktiga flickan i mig som talar. Storasystern som vill prestera och visa att hon duger, att hon klarar det oumbärliga.

Trycket är högt just nu. Ofanligt högt. Idag fick jag plöja mig fram mellan elever  som insett att tiden snart är ute för att kunna gå och köpa mat. Imorgon skriver alla mina elever sitt sista prov. Dag och natt, natt och dag och jag försöker att skratta istället för att gråta, för lite njuter jag faktiskt av det. Det måste jag erkänna.

Vissa ord borde raderas ut ur det svenska språket. Ord som förstör. De fyller ingen positiv betydelse, utan skapar bara en otydlighet om vad vi borde vara. De är negativa, föråldrade och missvisande. De skapar ett samhälle där ingen orkar leva i, ingen mår bra i, så vida man inte ignorerar dem.

Duktig kan exempel vara ett av de sämsta ord vi har i vårt språk. Det händer allt för ofta att jag använder det,  men jag biter mig alltid i tungan efteråt. Duktig. Varför ska vi vara så förtvivlat duktiga hela tiden, räcker det inte med att vi gör det vi ska och försöker så gott vi kan? Duktig skapar en tro om att det är det enda som duger. Att vara duktig. Vi duger ändå och ska vi nödvändigtvis använda ordet, så är nog alla duktiga, fast på olika sätt.

Banta är ett annat exempel. På 60-talet bantade damerna för att komma i en storlek 40. De drack kaffe och åt sockerbitar. Idag svälter sig tjejer för att komma i en storlek 32, allt för att vi en gång satt igång att banta. Fult ord. Ful innebörd. Att vara sund är mycket trevligare.

Hata, för vem hatar egentligen? Hat är för mig ett starkt ord, grundat i människors egen osäkerhet. Kanske kan man känna hat till en person som gjort någon i sin närhet mycket illa, men annars. Hat. Ett negativt och tråkigt ord. Kärlek är bättre.

Slutligen gillar jag inte begreppet Icke Godkänd. För vem är inte godkänd egentligen? Alla är vi godkända, alla duger vi, alla kan vi. Att inte vara godkänd handlar bara om att inte prestera det vi förväntar oss vid det exakta tillfället. Ett negativt betyg, en negativ stämpel. Jag vägrar sätta IG på mina elever och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag slipper.

Prestation och förväntningar borde kunna raderas de med, när jag nu håller på. Och vips så har vi en vackrare värld att leva i!

Jag lyssnar på tjugo informerande tal om dagen, hjälper minst lika många stressade elever, rättar uppgifter, blir trött i hjärnan men också imponerad av duktiga elever. Jag kommer hem, äter lite keso med kanel, beger mig iväg till gymmet, går hem igen och rättar uppsatser. Nästa vecka ska alla uppgifter in, alla betyg ska sättas, alla studenter ska firas. Och så var snart det första läsåret gjort. Min planering innehåller många nybörjarfel, stora uppgifter i slutet kanske inte är det smartaste. Men vad lär man sig av, om inte sina misstag.

Jag är glad över att det inte är en massa trevliga kvällsaktiviter under denna vecka, utan att jag kan fokusera på jobb, jobb, jobb och lite välmående. Nästa vecka däremot, då beblandas långa jobbdagar med festliga kvällar och det gör mig ont att missa den allra bästa lärarens examensfest. Det gör mig så  ont att jag väntade till sista dagen med att osa. Tills idag. Jag hinner inte. Det går inte.

Ibland måste man vara realistisk och jag är redan så stressad att mina fingrar faller på fel tangent. Gymmet och mat nästa, sedan är jag i form igen.

Det är mycket att göra just nu och jag kan lova att jag ljugit alla de gånger jag skrivit i mitt ansökningsbrev att jag är stresstålig. Det är den största lögnen jag någonsin sagt. Jag är van att stressa, men ta mig fan inte stresstålig. Mitt humör flaxar och jag är alltifrån lugn.

Trots allt som väntar går jag ändå  leende till jobbet. Jag har världens roligste jobb och jag är evigt tacksam till att slumpen gjorde mig till lärare. Eller kanske var det ödet eller kanske meningen. Lärare är jag i alla fall och jag tackar någon däruppe för varje dag jag får vara mitt i bland massa underbara ungdomar med kapaciteter utöver det vanliga. De ger, de tar och de lever. Så som livet ska vara.

Och när jag är arg är jag egentligen glad, det är bara det att jag inte är stresstålig nog att le åt kaoset.  Man borde le. Borde skratta. Det gör jag i och för sig också, ofta, ofta. Världens bästa jobb. Ja, så är det nog. I alla fall för mig.

Och nu vet jag i alla fall vilka kurser jag ska ha till hösten. Föruom alla 50 antikenprov som ska rättas, alla 30 noveller som ska läsas, alla restuppgifter som ska betygsättas och alla 200 betyg som ska sättas innan den 5 juni, har jag nu annat i tankarna. Hösten. Min akilleshäl, kära elever, jag väljer alltid det roligaste, prioriterar bort det tråkigaste. Kanske gör alla det?

Svenska B, Mediekunskap, Kommunikation, Människan socialt och kulturellt, Arbetssätt och lärande och Etik och livsfrågor föll på min lott. Och jag är nöjd. Förutom en dröm om Svenska C är jag nöjd.

Min biträdande säger att hans fru är beredd att lämna honom i maj varje år och jag tror jag förstår vad han menar...

Klockan ringer tidigare än tidigaste imorgon och jag har knappt hunnit hem. Eleverna ska spela fotboll mot vår skola i Linköping och varför inte förena nytta med nöje. Självklart kommer Fritte och säger hej. Det är bra. Jag behöver honom. Behöver bli glad. Han gör mig glad. Kanske lyckas inte ens han just nu. Det återstår att se.

Men sova behövs och sova ska jag. Må bästa lag vinna. Må vårt lag vinna.