En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag hinner inte allt jag vill och måste hinna. Jag hinner inte vara trevlig mot alla, hinner inte ta hand om alla, hinner inte rätta allt. Och Sebbe tror inte att jag kan bli arg, utan att jag bara går omkring och ler hela tiden. Hur han kan ha missat mitt temprament är en gåta. Men okej. 

Jag har dåligt samvete, men är samtidigt mäktigt glad över att ha lärt mig hanterat stress någolunda, jag hade kunnat haft magsår vid det här laget, nu vet jag att allt ordnar sig, jag hinner allt, innan den 12 juni är allt klart. Jag vet det. Tack Lillan. Du lär inte dig själv, men du lär mig., Och jag andas lite. Fast jag är stressad andas jag. Förlåt alla. Viktiga saker ska prioriteras och bör prioriteras. Förlåt elever. 

Några elever har dock gjort mig mäktigt glad idag. Jag njuter av deras framgång. Låt mig göra det.

Jag tar ledigt och flyr. Låt mig göra det med.

För många av mina elever gör allt för att fuska. De lämnar in varandras uppgifter, kopierar från nätet (fast de vet att vi har ett program som stoppar det), skriver om andras uppgifter. Jag blir matt, trött och förbannad. Varför vill man fuska sig till ett bra betyg och hur kan man le med hela ansiktet när man får tillbaka en uppgift som man vet att man inte skrivit själv. För mig är det en gåta.

Men sen tänker jag på Fritte som lämnade in ett referat av Hemsöborna skrivet på gammelsvenska på gymnasiet och det har ju blivit en bra människa av han med. Att hans lärare sedan inte trodde på honom när han skrev sina uppgifter själv, det var väl en del av leken man får tåla. Men detta fusk, jag pallar det inte. Jag pallar inte att vara misstänksam hela tiden.

Sanndrömerskan på jobbet ser min framtid och jag tycker inte om det hon ser. Jag kastas om kull, ifrågasätts och inser inte förrän efteråt vad hon har insisterat. Jag vill inte tro att det är sant och jag tror egentligen inte på sånt här trams, tror jag. Jag tror att jag inte tror på det. Hon har lite för ofta rätt dock och det gör mig... rädd. Fy. Tyst. Jag vill inte.

Jag har fått fruktansvärt mycket gjort och jag överväger att fortsätta kvällen i samma anda. Jag har en stor rättningshög att rätta och jag borde ta tag i det. Snart, snart. För om en vecka eller två är det full rulle och massa andra saker som ska göras.

Och rättningshögen den fylls på. Sakta men säkert, i takt med att eleverna behagar lämna in sina gamla arbeten. Tja, vad ska man göra? Tjata? Invänta? Den ena vill det ena, den andra det andra. Det är väl det här man menar med att individanpassa.

Jag funderar på om hat verkligen var det jag kände mest när jag gick på gymnasiet. Hat. Jag kan knappt ordet i min mun idag. Att hata en person känns väldigt långt bort och i en helt annan värld som jag knappt minns fanns. Däremot vet jag att jag en gång har hatat, hatat allt och alla som störde vår vanliga rytm, de som tog det vi hade ifrån oss. Eller, jag trodde att jag hatade i alla fall.

Men nej, det var länge sedan nu och inte ens i de starkaste ögonblick av förfärelse och uppgivenhet tar jag ordet i min mun. Det skulle vara i kombination med ordet oliver då. Men annars. Nej. Och under gymnasiet: jag hoppas inte det.

Den känsla jag känner oftast är nog frustration och stress, blandat med en dos av glädje och vilja. Störande moment i form av människor är långt borta. Det tackar jag för. Kanske är det mig själv jag ska tacka.

Jag bytte klänningen jag köpte i fredags. Den var inte jag, utan mer mamma. Istället hittade jag en annan ljuvlig somrig sak på H&M och nu är jag konsumtionsmässigt hel. Dessutom hel och full utav mat och en trevlig kväll med pappa.

Imorgon flyttar Erika ut och även om jag inte har fångat tiden tillräckligt, kommer hon att lämna en stor lucka efter sig. En lucka av saknad. Som tur var väntar vin med tjejerna imorgon och det borde kompensera en del av tomheten. En kväll av tjejsnack går ofta upp mot det mesta. Ledig är jag också.

Och när jag sätter ord på hans känslor ler han lite grann. Det märks knappt, det syns knappt, men han ler. Jag ser det. Att vara lärare är tacksamt ibland och trots en egentligen jobbig avslutning på en bra dag, så går jag med glada steg därifrån. Ibland är det enkelt att göra skillnad, ibland är det ruskigt svårt.

På jobbet är det tyst och lugnt. Vi diskuterar barndom, äter mackor, förberder oss inför treornas mösspåtagning och spelar lite musik. Jag sätter mig ute i solen med ett glas apelsinjuice i den ena handen och krönikor i den andra. På måndag ska det skrivas krönikor.

Några har åkt i väg för att titta på en lokal åt studenten, någon kommer på intervju för den blivande tjänsten och i en datasal sitter några elever och pratar. Tyst, lugnt och förväntansfullt pratar de och några skatt hörs emellanåt. Glada skratt och glada miner.

Mina trasiga strumbyxor har ersatts av dubbla, tunna och tantiga från Willys och samtidigt passade jag på att köpa lite blekning. Den svarta tiden är förbi, den ljusa tiden är här. Och det känns, det känns överallt på gatorna och på torgen, det känns innuti och utanpå. Snart ska studentmössorna på och den tysta tiden är förbi, men den glada tiden är här.

Jag har möjlighet att följa med kussarna ut till landet på fredag och få saker skulle kunna locka mer. Ändå måste jag avstå. Trots sol, trots garanterad underbar stämning och trots att jag vet hur bra jag mår där ute. 

Min Att göra lista är galet lång, mina dagar är tokigt intensiva och jag har för många IG-varningar att skriva, för många samtal att hålla. Det enda botemedlet är att börja klara av saker och sluta tänka. Det är tankarna som är jobbiga, inte att göra saker. Landet får vänta, staden får kalla, jobbet får komma först. Ibland är det så och jag måste skona mig själv. En svidande mage gör ingen glad, inte ens om man är i ett paradis.

En vecka kvar, sedan väntar en extra lång ledighet och det är dags att demonstrera.

Jag berättar om min dag och Erika utbrister: vilken bra dag du måste haft! Jag tänker efter, funderar lite och inser att jag haft en toppendag. Flera av mina elever har besegrat sina stora spöken och elever som inte varit där på länge har plötsligt dykt upp. Dagen avslutades med sexualkunskap på allmän begäran och både jag och eleverna fick oss ett gott skratt. Ett vänligt gott skratt av alla dessa frågor och ett skratt som förlänger livet.

En promenad senare, en måltid senare är jag nu redo för Klassens dag imorgon, med detta väder hoppas jag att femkampen blir en succé.

Appropå att det är sista ansökningsdag till höstens högskolestudier fick jag hem mitt gamla gymnasiebetyg idag. Det gamla var borta, borta, långt borta. När jag tittar på betyget inser jag ändå att jag kan behålla min ståndpunkt om att minska möjligheterna till att studera på Komvux. Det är inte meningen att man ska ha MVG i allt för att överhuvudtaget komma in på högskolan. Det är inte meningen att man ska behöva vara på topp hela tiden för att kunna studera vidare. Betygsinlationen bör inte bli högre.

Mina betyg räckte inte dit jag ville och jag, i min tur, ville inte plugga upp mina betyg. Nu blev det något av mig ändå och det var väl tur, men det blev inte vad jag tänkt. Utifrån min egen erfarenhet kan jag dock tjata på eleverna om att kämpa. Att inte vara lat. Jag önskar att inte jag varit det. Det är inget fel på mina betyg, men det kunde varit bättre om jag kämpat lite.

Men jag är nöjd och jag är glad för det jag blev.

Jag har två timmars förberedelsetid och tusen gånger mer att förbereda. Det visar sig dock vara omöjligt att få något gjort. Elever ringer i telefon, syon berättar att det är sista dagen att söka till högskolan, en lärare är borta och jag försöker styra upp något som jag inte vet vad, i ett hörn ligger en gubbe och skruvar i elementen. Jag har hörlurar, men det räcker inte. Jag får en delicatoboll, men det räcker inte. Det enda som skulle räcka var att alla gick och gjorde det nu.

Idag har jag varit en gnällig och tjurig lärare. Allt bara för att jag själv inte sovit. Dåligt av mig, mycket dåligt. Jag skäms lite, men det gör ju ingen lyckligare.

* Kent - Pärlor

Jag har gjort ett streck i semesterlistan som innebär fem och en halv veckas semester. Jag upprepar: fem och en halv vecka. Det är mer än vad jag haft de senaste fem åren. Jag ser fram emot det med förtjusning, inte ens en skräckblandad förtjusning utan en alldeles äkta förtjusning. Det är nästan så jag kunde tänka mig att ta ut mer,  men jag spar lite. Man vet aldrig vad som händer.

Den 26 juni sätter det igång med Peace and love och sen fortsätter det. Kanske med en resa till Gotland, kanske med en roadtrip med vännerna och kanske, kanske en resa till Bacelona. Jag vet inte med vem och jag vet inte hur, men jag skulle vilja och jag funderar på det. Dessutom vill jag så klart hänga i Stockholm en del och njuta av solen, uteserveringarna och skärgården. Just det, två sommarkurser har jag sökt också.

Fem veckor är inga problem, tvärtom. Det kommer nog gå undan i ett behagligt, men rasande tempo. En underbar känsla hursomhelst.