För att jag är svag
En olycka kommer sällan ensam och någonstans mellan gymmet och Vi-butiken gladdes jag åt att jag inte grät. På min spegel sitter ett citat från lyckoburken som Joanna gav mig på min födelsedag:
Your strong because you show me your week sometimes.
Ett samtal, en fika med mina tvillingar, en storvinst i Betabet, ett glas rött ur boxen och en vetskap om att jag imorgon hinner det jag inte hann idag gör att jag kommer somna gott. Och så lyssnar jag på Loney Dear och ser fram emot en ny bok.
Jag är svag ibland och lika stark en annan dag.
Your strong because you show me your week sometimes.
Ett samtal, en fika med mina tvillingar, en storvinst i Betabet, ett glas rött ur boxen och en vetskap om att jag imorgon hinner det jag inte hann idag gör att jag kommer somna gott. Och så lyssnar jag på Loney Dear och ser fram emot en ny bok.
Jag är svag ibland och lika stark en annan dag.
Jag tappade den i golvet.
Jag känner mig som en bulimiker. Jag valde att inte trotsa mitt godissug, utan följde det i stället. Nu sitter jag vid skrivbordet och mår illa. Min mobil är trasig och jag måste åka hem, för att åka till Elgiganten. Jag tappade den i golvet.
Vad är en oxfilé om du äter den ensam?
Det är morgon och jag äter gröt ensam, så som jag åt gröt själv igår kväll. Mina vänner har flytt staden eller flytt in i arbete för ett tag, mina systrar äter frukost på andra ställen i andra länder och något som är nära är alltid för långt bort. Jag saknar och tar tillfället i akt att hinna med annat för ett tag. Jag tror inte att man är mindre ensam tillsammans, men man är mindre själv i alla fall.
Men det är skönt efteråt
Jag spinnade idag och särskilt kul är det väl inte, men det är skönt efteråt. Grymt skönt. Jag peppar mig själv att orka ta mig vidare nu och orka gå till gymmet fler dagar under veckan. Jag borde och jag ska. Nu ska jag sova, samla energi och förhoppningsvis drömma så sött som jag vill drömma.
Emma och jag dricker kaffe
Emma och jag dricker kaffe och äter semlor, eller jag äter en semla och Emma något annat. Men vi dricker kaffe båda två och Emma har äntligen tagit sitt förnuft till fånga. Kaffe, livets dryck. Så pratar vi om det här livet vi lever. Om det vi tar för givet, om valen, om vägarna och om målen. Om att inget blir som vi tänkt oss, att det är onödigt att tänka. Inte onödigt att ha mål, men irrelevant att oroa sig, vara rädd, planera för mycket. Det blir ändå aldrig som vi trott.
Vi blir kanske inte så mycket klokare, men vi har fått ventilera lite. Vi borde göra det oftare.
Tillsammans med gårdagskvällens diskussion om de där lyckliga ögonblicken blir det ganska klart vad som är kvalitet , vad det är vi minns i slutändan, vad det är som glädjer oss. Tillfällena, solen, lugnet och människorna, så mycket mer behövs inte. Det är synd att vi tror att vi behöver så mycket mer.
Och frågan är varför vi bor i ett kallt, stelt, nattsvart land.
Vi blir kanske inte så mycket klokare, men vi har fått ventilera lite. Vi borde göra det oftare.
Tillsammans med gårdagskvällens diskussion om de där lyckliga ögonblicken blir det ganska klart vad som är kvalitet , vad det är vi minns i slutändan, vad det är som glädjer oss. Tillfällena, solen, lugnet och människorna, så mycket mer behövs inte. Det är synd att vi tror att vi behöver så mycket mer.
Och frågan är varför vi bor i ett kallt, stelt, nattsvart land.
It´s not me, it´s you
Förra våren nynnade vi konstant på Kate Nash Foundation och den där raden var svår att få bort från hjärnan. Denna vår (för jag har bestämt att det är vår nu. I butikerna är det vår, i modet är det vår, när solen skiner är det vår, det är bara vintern som vägrar ge sig. På med vårjackorna så kör vi!) är det något som säger mig att titeln på Lily Allens nya platta kommer snurra i min hjärna.
Det var 15 år sedan Spice Girls myntade begreppet Girl Power, ändå behövs mer än väl fortfarande. Varje tecken på en tjej som står på sig blir en rubrik, varje textrad som hävdar tjejen till den starka är kontroversiell, varje Fuck you får oss att höja på ögonbrynen.
Jag gillar dessa rader, men jag avskyr att jag gör en grej av det. Men jag nynnar med, ler lite grann och känner mig mäktig och så tänker jag att jag är glad att min omgivning består av slagkraftiga tjejer.
Det var 15 år sedan Spice Girls myntade begreppet Girl Power, ändå behövs mer än väl fortfarande. Varje tecken på en tjej som står på sig blir en rubrik, varje textrad som hävdar tjejen till den starka är kontroversiell, varje Fuck you får oss att höja på ögonbrynen.
Jag gillar dessa rader, men jag avskyr att jag gör en grej av det. Men jag nynnar med, ler lite grann och känner mig mäktig och så tänker jag att jag är glad att min omgivning består av slagkraftiga tjejer.
Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog
Joanna skriver så klokt i sin blogg. Orden vi så ofta sagt, men som är så svåra att ta in. Jag minns den där krönikan jag klippte ut och satte på kylskåpet när Joanna var 15 eller så, jag fyra år äldre. Vi förstod redan då. Vi tog in varje ord som stod. Om hur strävan efter perfektion och duktighet aldrig skulle bli summan av något bra. Om hur vi aldrig skulle få livskvalitet av att bara sträva framåt, av hur alla dessa duktighetskrav aldrig skulle gå att uppfylla.
Fyra år senare lärde Joanna sig att leva spanskt, leva maniana, maniana. Hon lärde mig och vi strävade tillsammans. Vi lärde oss förstå, men hela hjärtat var aldrig med. Kraven på prestation fanns alltid där. Det dåliga samvetet lämnade oss aldrig. Det fanns alltid någon man riskerade att missprioritera, alltid någon som kritiserade ens val och som stampade på ens självkänsla, alltid en vilja att visa sig duktig, villig, oersättlig.
För vi vill ju. Vill ju vara den du vill komma till, vara den som visar vägen, vara den som fixar det där som ingen annan fixar. Så som alla andra vill vi det. Och även om det inte syns på utsidan, känns det inuti. De där gränserna är så lätta att falla över och så svåra att sätta. Viljan är så lätt att utmana, kampen om tiden är så svår att vinna.
Ibland vinner vi, men oftast snavar vi. I viljan att vara allt, är man ofta inget. Men vi är systrar, vi kämpar tillsammans och när den ena faller finns den andra där. Kanske tar vi in det idag, Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog.
Fyra år senare lärde Joanna sig att leva spanskt, leva maniana, maniana. Hon lärde mig och vi strävade tillsammans. Vi lärde oss förstå, men hela hjärtat var aldrig med. Kraven på prestation fanns alltid där. Det dåliga samvetet lämnade oss aldrig. Det fanns alltid någon man riskerade att missprioritera, alltid någon som kritiserade ens val och som stampade på ens självkänsla, alltid en vilja att visa sig duktig, villig, oersättlig.
För vi vill ju. Vill ju vara den du vill komma till, vara den som visar vägen, vara den som fixar det där som ingen annan fixar. Så som alla andra vill vi det. Och även om det inte syns på utsidan, känns det inuti. De där gränserna är så lätta att falla över och så svåra att sätta. Viljan är så lätt att utmana, kampen om tiden är så svår att vinna.
Ibland vinner vi, men oftast snavar vi. I viljan att vara allt, är man ofta inget. Men vi är systrar, vi kämpar tillsammans och när den ena faller finns den andra där. Kanske tar vi in det idag, Fröken duktig kommer aldrig vara bra nog.
Tillsammans
Så är jag själv för en stund. Själv, självständig men aldrig ensam. Jag tar morgonen som den kommer och diskar upp all denna disk. Att blåsa håret är värre än att diska. Mando Diao underhåller mig via tv:n och jag låter tiden gå. Försöker.
Hon har gjort ett kap, säger han.
Han har gjort ett kap, säger jag. Hon har gjort ett kap, säger han.
Perfekta, säger vi.
Vad skulle vi annars göra?
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit orden "att något så nära kan vara så långt bort" i den här bloggen. Ett otal gånger, för många att räkna. Men jag tänker på de där orden, Håkans ord, ofta, ofta. Jag tänker på dem i olika vinklar. Jag tänker att man kan vara väldigt nära ett mål, men ändå inte nå fram och jag tänker på hur någon som man trodde man kände visa rsig vara något helt annat. Något långt ifrån ens egen bild.
Oftast tänker jag på mina systrar. Vi har haft ett konstant distansförhållande de senaste åren, som Lillan säger, men ändå är det de som är närmast. Det är de som får mig att skratta innerligast och att gråta obegränsat. Så nära, men så långt bort. Och långt bort får de vara, så länge de har det bra och det har de nu. Så jag är glad, för deras skull är jag glad, men långt borta är de.
Oftast tänker jag på mina systrar. Vi har haft ett konstant distansförhållande de senaste åren, som Lillan säger, men ändå är det de som är närmast. Det är de som får mig att skratta innerligast och att gråta obegränsat. Så nära, men så långt bort. Och långt bort får de vara, så länge de har det bra och det har de nu. Så jag är glad, för deras skull är jag glad, men långt borta är de.
Batman och jag
Jag stod still för en sekund och plötsligt sjönk jag. Sjönk till botten. Energin var slut, känslorna försvunna, men sakta, sakta kan jag vända tillbaka igen. Alla dessa ord är jag mästare att säga, men enbart för att jag själv vet. Alla dessa metoder, alla dessa hjältedåd, alla dessa viljor, viljor i mitt innersta. De besegrar mig, jag vinner inte matchen. Prinsessorna är försvunna, hjältar något annat. Jag glömmer att minnas, siktar, skjuter och försöker. Faller.
Men vi faller, för att veta hur det är att resa sig upp igen.
Nu är vi isolerade i mitt rum, Batman och jag.
Men vi faller, för att veta hur det är att resa sig upp igen.
Nu är vi isolerade i mitt rum, Batman och jag.
Tre och ett halvt år senare
Bloggpaus. Jag har tröttnat. Återkommer (kanske).
Ler när den stannar
Förfärligheter. Men det ordnar sig nog det med. Rosa hjärtan pryder skolan.
En upptäcksresa på kroppen
Jag upptäcker vita fläckar på mina naglar och undrar 1) när de hamnade där, 2) varför de hamnat där. Jag googlar och inser att jag har zinkbrist och frågar mig 3) hur mina matvanor ser ut egentligen. Dags att proppa i sig fullkorn och bönor istället för bullar och mackor och det kan ju tyckas vara en bra grej.
Om du skiner, skiner jag
Jag glömmer ofta att fundera över mina dagar. De försvinner ifrån mig utan att jag märker något, såvida någon inte frågar mig om jag har haft en bra dag. Då tvingas jag tänka efter. Dagen idag har jag dock reflekterat över. Jag har lyckas bokat den där tiden jag borde bokat för länge sedan och jag har strukturerat upp det jag borde strukturera upp. Mina elever har skinit som små solar och tillsammans har vi fått mer än vanligt gjort. Sådant gör mig glad. Och ännu en kväll med min syster gör mig ännu gladare. Kanske har jag haft en bra dag ändå.
Fuck the society?
I Rosengård pågår ett krig mellan innevånarna och polisen, där alla medel verkar vara tillåtna. I Husby vill vittnen till mordet på Romario inte vittna. De har inget förtroende för polisen. Segregationen ökar, avstånden ökar och istället för att skapa en vilja till samarbete verkar man göra det omvända. Samtidigt tittar vi på och låter det ske. Det har pågått länge nu och det kommer att fortgå tills polisen visat vad de går för och staten visar förståelse och kärlek.
Men när politikerna talar om att: "de ska vara glada att de ha tak över huvudet" känns vägen lång att gå. Det är vi som är samhället och vi som är makthavarna och förtroendet och förändringen börjar hos mig. Kanske når vi någon.
Men när politikerna talar om att: "de ska vara glada att de ha tak över huvudet" känns vägen lång att gå. Det är vi som är samhället och vi som är makthavarna och förtroendet och förändringen börjar hos mig. Kanske når vi någon.
My life is warmer when you here
Det krävs ytterst få minuter av ensamhet för att jag ska börja sakna. Ge mig en promenad till pendeln, en bussresa med musik i öronen, en vända till affären och saknaden finns där. Jag saknar allt och alla och vill helst av allt ringa alla och säga hur mycket de betyder för mig. Genast vill jag ringa.
Mamma påpekar att det är min uppfostran som format mig. Inte en enda sekund tilläts jag ha tråkigt innan pappa var där och drog med mig till skridskobanan, bibiloteket eller konserten. Jag slapp ha tråkigt. Mina behov av underhållning tillfredsställdes genast och över tjugo år senare anammar jag själv samma sak. Underhållning. Lusttillfredställelse. Sällskapssjuka.
Paradoxen är att jag tycker om att sakna. Jag tycker om känslan av att tycka om, att ha människor som jag saknar. För det är fint och det är bra. Jag vet det. Jag känner det. Och jag vet att jag vill vara ensam ibland. Men så saknar jag och då tillfredställer jag det som ska tillfredställas. Ensamhet och saknad. Men jag saknar och jag gillar det. Egentligen gillar jag det.
Mamma påpekar att det är min uppfostran som format mig. Inte en enda sekund tilläts jag ha tråkigt innan pappa var där och drog med mig till skridskobanan, bibiloteket eller konserten. Jag slapp ha tråkigt. Mina behov av underhållning tillfredsställdes genast och över tjugo år senare anammar jag själv samma sak. Underhållning. Lusttillfredställelse. Sällskapssjuka.
Paradoxen är att jag tycker om att sakna. Jag tycker om känslan av att tycka om, att ha människor som jag saknar. För det är fint och det är bra. Jag vet det. Jag känner det. Och jag vet att jag vill vara ensam ibland. Men så saknar jag och då tillfredställer jag det som ska tillfredställas. Ensamhet och saknad. Men jag saknar och jag gillar det. Egentligen gillar jag det.
När solen går upp ska jag lysa
Det blir lite för mycket ibland och jag klarar det inte lika bra som jag vill tro att jag klarar det. Joanna skäller på mig medan jag mest undrar varför jag känner som jag känner. När det roliga inte är roligt längre vill jag bara krypa ner under täcket för en stund och stanna där tills solen skiner igen, men det verkar som att det dröjer.
Annars mår jag bra.
Annars mår jag bra.
Jag ler när jag saknar, ler när jag vaknar
Jag är nu tjugosju år och tre dagar och mitt hem är fyllt av de mest fantastiska presenter. En lyckoburk med komplimanger att läsa varje dag. En almancka med alla dessa dagar skapade och tryckta inte av glädje, utan med sveda och värk . En väska som är det enda som fattas för alla dessa resor och ett LP-fodral med brända skivor, skapta att hålla för det mesta. Lyx som fyller min vardag. Böcker som får mig att tänka. Ord som berikar min själ.
Inget känns ytligt. Allt känns menat. Det är med glädje jag saknar.
Inget känns ytligt. Allt känns menat. Det är med glädje jag saknar.
Att jobba hemma
Jag stannar hemma idag, för att fånga tiden lite och samla lite fler minnen. Jag återgår till hösten 2005 och planerar ett filmmoment för mina uttråkade Svenska B -elever. I all välmening utesluter jag ordet analysera och ordet reflektera och säger film, film, film. Och så äter vi paj ännu en gång och dricker ännu mer kaffe och sedan är jag plötsligt själv, själv, själv. Jag njuter för en sekund och saknar för tusen. Och så minns jag att jag är själv, men inte ensam och planerar lite mer.
Där du finns är jag
Vi dricker vin, leker påhittade lekar, säger för mycket och sover ett slag. Sedan tar vi allt ett varv till och trevligt har vi det. Med min släkt står tiden aldrig still och den dag jag slutar förvånas finns inte. VI får ett hopp om kärleken och ibland är den närmare än vad vi vill tro.
Äkta kärlek är att fria efter 29 år tillsammans, äkta kärlek är att ha en farmor som vill vara ens vän och ger en de klokaste av råd, äkta kärlek är systrar som i hjärtat alltid är nära. Något så nära kan vara så långt bort och Erika är långt bort, men nära, nära och jag saknar henne redan. Två timmar senare saknar jag henne. Och så tar vi ett varv till.
Äkta kärlek är att fria efter 29 år tillsammans, äkta kärlek är att ha en farmor som vill vara ens vän och ger en de klokaste av råd, äkta kärlek är systrar som i hjärtat alltid är nära. Något så nära kan vara så långt bort och Erika är långt bort, men nära, nära och jag saknar henne redan. Två timmar senare saknar jag henne. Och så tar vi ett varv till.