En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag äter gröt och dricker te efter en kvällsteater med eleverna. Fem gånger Gud, så klart. I Skärholmen, så klart. De är så fina mina elever. Så fina, både på insidan och utsidan och jag önskar att de visste. Kloka är de också. Kloka och reflekterande. Något säger mig att chansen är större att de vet det.

I teorin tar allt så lång tid. I tankarna skapas stressen och i praktiken går allt så mycket snabbare. Jag planerar vårens Kommunikationskurs, skriver IG-varningar och rättar uppsatser. På en sekund eller två är allt klart och stressen förintas och försvinner obemärkt förbi. Praktiken är så mycket finare, så mycket enklare. Om hela livet vore så enkelt fanns inga problem, men inte heller några fina lösningar. Vi behöver teorin, behöver tänka, behöver skapa, men vi behöver också handla. Utan handling ingen verkstad och utan verkstad mer stress.

Det finns så mycket bra med att vara lärare. Om jag så hade en hel bok att skriva skulle jag ändå inte få med allt. Inte alla vinklar av allt. Att undervisa framför gapande tomma bänkar där elever borde ha suttit hör dock inte dit. Att skriva fulla papper med IG-varningar hör inte heller dit. Det hör definitivt inte dit. Nu har jag ont i min kropp, ont i mitt huvud och vet inte alls hur jag ska lyckas att förändra detta. Förändra är det bara de som kan göra.

13 timmar försvinner i ett nafs och frustrationen försvinner ut i ett skratt. Jag skrattar mig lycklig åt ett jobb som aldrig är trist, elever som gör mig förundrad och kollegor som får mig att vilja mer. I en lågkonjuktur är jag lycklig lottad och som fisken i vattnet simmar jag vidare. Vi jobbade bra idag och vi kommer att kämpa lika bra imorgon.

Min energi är tillbaka och inspirationen likaså. Plötsligt flyger idéerna och tangenterna smattrar. Jag fokuserar kanske inte alltid på det jag borde fokusera på, men jag handlar och jag skapar och jag finner den där lusten till att skapa. Metoderna ligger lite närmare hjärtat, visionerna blir återigen gigantiska och viljan är skyhög. Vi får se när jag landar, men just nu flyger jag. Inte på molnen men jag flyger och jag njuter av att flyga.

Vi skrattar mest. Och så kommer någon och stör vår vardag. Vi skrattar lite mer. Skapar uppgifter, granskar folk på Facebook, lägger in steg. Skrattar. Flummar. Har roligt på jobbet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt. Inte på jobbet. Sällan annars. Ett bra liv.

Jag rotade fram min gamla vinterjacka idag, för den behövs. I onödan väntar jag på bussen som inte kommer, traskar till Älvsjö, rättar uppsatser på pendeln, eftersom att eleverna tjatar och slutligen spiller jag kaffe på golvet i skolcafeterian. Det är måndag, en vanlig måndag och det känns inte så illa ändå.

Det är tomt på skolan. Några jobbar på mässor, andra jobbar hemma. Eleverna är hemma och varför vet jag inte. Eleverna som är här orkar inte jobba och babblar bort lektioner i ovisshet om något bättre och större. Jag blir trött, även om jag bidrar, och vi ser på film. Vi ser på Psycho.

Ibland måste jag påminna mig om hur minutrarna tickade som om de vore sekunder, hur oinspirerande och innehållslöst all kunskap kunde verka och vilken plåga av tristess vissa dagar var att ta sig igenom. Utan vännerna hade jag nog inte överlevt skolan. Överlevt högstadiet och gymnasiet.

Jag glömmer det ibland. Jag glömmer att det inte är inspirerande studier, utan mest betungande. Oinspirerande. Det är då jag måste påminna mig själv om hur det var. Om hur jag var.

Lite uppskattar jag ändå att det är tomt på skolan. Det blir lite mysigare då. Lite mysigare och enklare.

Jag meddelade min chef idag att jag kommer att hoppa av min distanskurs. Meddelade henne via mail och fick världens finaste svar tillbaka. 10 kilo har lättat från mina axlar och helt plötsligt är städning en njutningsbar upplevelse och att tala med elever om livet efter arbetstid något jag skulle kunna göra varje kväll. Om de tillät mig.

Jag studsar leende fram, tränar på morgonen och lever hälsosammare. Mitt hjärta klappar inte längre för fort och min mage kniper inte. Jag säger hellre ja än nej, jag  hoppar hellre på än hoppar av. Men nu har jag gjort det och jag är andas återigen. Andas djupa andetag.

Jag var inte ensam om att få panik när distanskursens uppgifter presenterades för oss. Panik, helt i onödan. Nu har jag gjort det som ska göras, för nu och för en vecka framöver. Jag har till och med skrivit en novell, en novell om halvspråkighet, så som det var tanken att vi skulle göra.

Jag var livrädd inför uppgiften. Livrädd av prestationsångest. Men så kom den bara till mig och så skrevs den på en halvtimme, eller två. Nej, en var det nog. Och så är den klar och jag andas och jag har lärt mig byta däck på bilen idag. En riktig kvinna är jag!

Sätt foten inne på Stockholms Universitet och du är inspirerad till att studera hela livet. Unga människor med slappa stilar, böcker under armarna och en kaffekopp i handen. Människor som är där för att diskutera med dig. Diskutera det du är intresserar dig av. Luncher med salladsbuffé, brödbuffé och buffér med röror. Aldrig, aldrig är vi fullärda och aldrig kommer jag få nog. Kickar, energi, engagemang och läslust. Tack!

Två heldagar på Universitetet väntar och jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Det gör jag inte. Jag gruvar mig för att inte hitta, för att inte känna mina kurskamrater, för att inte veta vad som händer. Det är absurt och konstigt och jag vet att jag klarar situationen utan problem. Been there, done that. Jag kan inte ens räkna gångerna.

Ändå gruvar jag mig. Det gör jag alltid när jag börjar en ny kurs med okända människor och det passar inte alls ihop med den jag är. Kanske är vi alla lite rädda ibland. Kanske gruvar vi oss allihopa. Eller så är det bara jag, men det tror jag inte. Jag vill inte tro det.

En öl med jobbarkompisarna efter en evighetslång dag som försvann ut i intet. Jag minns sällan vad mina dagar har bestått av. Jag minns inte vad jag gjort, sagt eller förmått, men dagarna springer fram och jag minns inte att jag någonsin tittar på klockan av tristess. En evighetslång dag bör avslutas med en öl och jag fick min vilja fram och när jag får min vilja fram är jag nöjd. Så jag är nöjd idag. Nu tassar vi vidare in mot en alldeles speciell fredag. En avslutning och en början på något nytt. Om vi har tur.

Jag lever i en kreativ version av mänskligheten där alla omkring mig målar, sjunger, spelar. Skapar, showar, designar. Och mitt i allt detta står jag. Jag, utan kreativ anda, utan konsten att visualisera, utan förmågan att sjunga. Jag kan inte ens spela lite teater, det räcker så bra med att vara jag. Jag är tillräckligt mycket ändå. En teater, men utan spel och tillrättalagda ord. I en kreativ oas skapar jag inte mycket, utom kanske en debatt. En debatt om livet.

Och jag är glad att få se detta fina, mina fina!

Jag slänger ur mig något. Något om belöning. Jag biter mig i läppen. Skriker rakt ut och undrar vad jag håller på mig. Detta är så långt ifrån mina principer som man kan komma. Jag tar tillbaka det, backar och ber om ursäkt. Prestation ska inte belönas, utan stora hjärtan ska hyllas. Skolan är inte vägen till lycka, det är bara en väg till större valfrihet. En väg till större kunskap. Kunskap om det någon tycker att vi ska ha kunskap om. Kunskap om det som anses vara viktigt. Vi duger ju alltid som vi är och exakt så.

Vi måste vilja för att kunna och vilja för att vinna och när vi vill och vi kan och vi gör det vi ska kan vi nå guld och gröna skogar och skapas oss det vi vill ha. Men bara vi och ingen annan och när vi tar oss dit undrar vi varför det inte skett innan.