En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är tomt på skolan. Några jobbar på mässor, andra jobbar hemma. Eleverna är hemma och varför vet jag inte. Eleverna som är här orkar inte jobba och babblar bort lektioner i ovisshet om något bättre och större. Jag blir trött, även om jag bidrar, och vi ser på film. Vi ser på Psycho.

Ibland måste jag påminna mig om hur minutrarna tickade som om de vore sekunder, hur oinspirerande och innehållslöst all kunskap kunde verka och vilken plåga av tristess vissa dagar var att ta sig igenom. Utan vännerna hade jag nog inte överlevt skolan. Överlevt högstadiet och gymnasiet.

Jag glömmer det ibland. Jag glömmer att det inte är inspirerande studier, utan mest betungande. Oinspirerande. Det är då jag måste påminna mig själv om hur det var. Om hur jag var.

Lite uppskattar jag ändå att det är tomt på skolan. Det blir lite mysigare då. Lite mysigare och enklare.