En illustrerad konstruktion av verkligheten

Två heldagar på Universitetet väntar och jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Det gör jag inte. Jag gruvar mig för att inte hitta, för att inte känna mina kurskamrater, för att inte veta vad som händer. Det är absurt och konstigt och jag vet att jag klarar situationen utan problem. Been there, done that. Jag kan inte ens räkna gångerna.

Ändå gruvar jag mig. Det gör jag alltid när jag börjar en ny kurs med okända människor och det passar inte alls ihop med den jag är. Kanske är vi alla lite rädda ibland. Kanske gruvar vi oss allihopa. Eller så är det bara jag, men det tror jag inte. Jag vill inte tro det.