En illustrerad konstruktion av verkligheten

Två veckor, sedan har jag fullgjort mitt andra läsår som gymnasielärare. Det känns som igår som vi stod där, Bo och jag, första dagen med en stundande mentorsroll och en mängd nya kurser att fylla till sin bredd. Jag tog i så att jag nästan sprack och både vakna och sovande stunder var jag lärare. Jag häpnades, förargades, blundade hårt och vågade titta igen. Inget var som jag trodde det skulle vara, allt var så mycket större. De små eleverna bar på så mycket mer. Så mycket större. Högskolans etiska dilemman var bara etik, aldrig den levande praktiken. De moraliska frågorna i realiteten var något helt annat.

Två år, och när jag läser mina elevers utvärderingar av mig så känner jag igen mig, känner mig hemma. Mina brister, mina tillgångar, mina viljor och mina visioner. Allt är jag. Och jag lär mig, varje dag lär jag mig. Varje dag något nytt. Men jag sover gott om nätterna och på kvällarna tänker jag på annat.

Mina drömmars stad. 150 år tillbaka, men samma stad. Samma gator, samma namn på gatorna. Men ett helt annat Sverige. Något vi glömt att det fanns. Götgatan som en lusfylld fattigmansgata. Nedbrutna byggnader fyllda av människor på madrasser. Arbetsveckor som aldrig slutar och mödrar som dränker sina barn för att rädda dem från att svälta. Svälta ihjäl.

De sista sidorna och jag vill inte släppa det. Jag drar ut lite på det. Stannar lite till. Tänker. Samma stad, andra liv.

(Nöjesguiden)

Mazariner och kaffe med Anna. Ett duschdraperi med rosor. En present som äntligen är fixad och en att göra-lista som nästan är tom.

Dessutom. det är så himla lyxigt att ha en syster nära att hänga med i tid och otid. Medan jag tvättar, medan jag pratar i telefon och till och med medan jag jobbar, eftersom hon gör några timmar hos oss i veckan. Lyxigt. Underbart. Bäst.

Det är så här det SKA vara.

Och lördagslyx: Lena och Jessie och öl och...

Lunch med Linda på min balkong, häng med Lina i Björns trädgård, schlager och pizza och vin med Hanna och Sunna tills vi inte orkar mer och jag vaknar utvilad, nöjd och glad inför en söndag. En söndag med tapetsering med Hanna.

Efter att lyssnat på tre timmar av förhållandesnack säger S: " Vi pratar aldrig om er". Sedan skrattar han så han kiknar.

Vi vet att det är sanningen. Det intressanta är att vi tjejer har ett sådant enormt behov av att prata relationer, medan våra pojkvänner bara lever på och tar det som det kommer och pratar musik och fotboll istället. Eller så spelar de tv-spel eller dricker öl. Klubbar.

Intressant och tankeväckande och inte ett dugg konstigt att alla tjejer känner igen sig i varandras situationer.

Jag är dålig på att ringa folk jag tycker om. Jag är dålig på att ringa folk i allmänhet. Det är dumt. Jag missar så mycket. Insikter, funderingar, livet och tankar. Och dem. Deras liv. Mitt liv.

Förändringsdags: de jag inte kan träffa vill jag ringa och från och med idag, eller egentligen från och med en vecka sedan, ska jag ringa dem.

Jag förlorar så mycket annars.

90 minuters babblande med Lina senare ler jag som om jag av en slump mött min pojkvän på tvärbanan. Men det var det visst syster som gjorde.

Medelmåtta. Som det värsta av skällsord, ja, värre än de syrianska svordomarna, som handlar om att ha sex med en mamma eller något sådant, som mina elever så snällt lärt mig. Jag avskyr det ordet, medelmåtta ordet alltså, jag avskyr det för att jag är så rädd för det. Jag avskyr det för att jag är det och kanske vill vara det, eller så är jag inte det men är så förtvivlat rädd för att uppfattas som det.

Egentligen vet jag inte ens vad det innebär.

Men jag vet att repliken "annars blir man en medelmåtta..." är den replik som får mig att vilja blunda och skrika på samma gång och helst lägga mig med en kudde över huvudet för att trycka bort all denna prestationsångest som får min hjärna att slitas i bitar och min kropp att skaka som om jag satt handen på ett stängsel.

Om jag nu är en medelmåtta, duger jag inte då?

Helst skulle jag bara ligga under ett täcke hela kvällen. Men jag gör inte det. Vill inte göra det ensam. Jag vill ringa alla människor som jag tycker så mycket om, men jag gör inte det heller, för jag fryser och är trött och orkar inte. Fast jag vill,orkar jag inte. Dessutom borde jag diska, tvätta mitt hår, packa för en ny dag.

Men jag gör inte det heller. Jag ligger bara här, på min för mjuka säng, och skriver några ord. Egentligen vill jag inte det.

Jag har använt min nya säng i en vecka nu. Den är mjuk. För mjuk. Jag tänker att jag ska lämna tillbaka den och folk tvingar mig till det om jag inte gör det. Jag tänker på bilen jag måste hyra och madrasserna jag måste släpa. Men jag tänker också att jag har tre månader på mig och min säng var dyr och min rygg är ännu dyrare.

Så läser jag bytesreglerna. De tre månaderna jag hade på mig att prova hemma, innebär att prova med plast och embellage och  papper på. Ska jag sova på plasten?

Nu kan jag inte byta, för jag tänker före och inte efter och nu har jag en ny säng som jag får ont i ryggen av. Dumt.

I ett rött torp med vita knutar åt vi smörgåstårta och hallonpaj och drack vin och öl och kaffe och ja. Och så pratade vi, timme ut och timme in utan någon egentligen början och något egentligt slut.

Historier om deras barndom, mammas barndom, vår barndom. Om Värmland och om åkrarna i Forssa. Om arbeten och arbetstillfällen och deras bröllop och våra kommande bröllop. Samtalen avlöser varandra, kompletterar varandra och de kompletterar varandra som om de vore rödvin och choklad.

Rödvin och choklad som en njutbar blandning av det söta, det djupa, det värmande och det goda.  Det godaste.

Mormor kan morfars historier utantill, ändå ber hon honom berätta dem igen. Fint, tycker jag.