En illustrerad konstruktion av verkligheten

Istället för att träna tar jag en lugn morgon. Varför träna när man ska dricka vin hela kvällen? Effekten av det hela känns utslagen redan från början och rädslan för att huvudvärken ska försämras är för stor. Så jag tar det lite lugnt och lyssnar på ljuva toner av Ed Green. Sportlov behöver ju inte innebära att man ska sporta, särskilt inte när man lever i en stad utan snö, där pollen redan försurar min vardag. Men att låta en hel vinter passera utan att behöva använda dunjacka och utan att åka bräda eller längdskidor känns lite absurt. Absurt och kanske lite skönt.

Jag kom iväg till gymmet trots allt och det var ju inte så himla jobbigt ändå. Med en två par byxor och snowboardjacka blev inte ens cykelturen dit en iskall plåga. (I och för sig tar det bara tre minuter....) Nu sitter jag här en och en halv timme senare och dricker rött te och äter havregrynsgröt.. Systers recept på havregrynsgröt med banan, kanel och honung i, men numer utan linfrön då det tydligen inte alls är bra för kropp och själ. Där ser man. Allt med måtta och det kan inte bli fel, men överdoserar man något är risken stor att kosten blir enformig och kroppen ledsen.

Imorgon väntar öl med jobbarkompisarna och det är bara att försöka hålla det till det där påståendet om måtta. Det är en dag på fredag också.

Utmattad och trött kom jag ut från Spinningsalen och funderade på vad jag skulle kunna äta, som gav mig en massa energi tillbaka, men inte gjorde mig mätt mer än några timmar, då middag hos kussarna väntar. Som en skänk från ovan fanns då Santa Maria kryddmixpåsar att få i receptionen och det var bara att gå hem och laga receptet som stod på förpackningen. Perfekt. En halvtimme senare är jag nu lagom mätt och har dessutom mat för två dagar till. Ibland har man tur.

Tydligen börjar jag bli sjuk också. Min hals värker, min kropp är svag och jag fryser i det oändliga. Eller så är jag bara trött och slut. Jag hoppas på det, för jag behöver två stämplar i mitt träningskort denna vecka med. Och jag behöver röra på mig och få ur lite tankar ur min kropp.  Det borde väl inte vara en omöjlighet att träna två gånger i veckan, inte minst när jag får en väska som belöning. Så låt mig vara frisk nu, kroppen. Halsont är inte vad jag behöver just nu.



Sats.se

Dagens träningskvart fick bli en kort promenad. Tanken var att vi skulle gå ganska länge, men Andreas fick skavsår, så det var bara att traska hem igen. Men kvarten är avklarad och imorgon väntar äntligen gymmet.

En portion linssoppa senare känns det i alla fall som att jag är en sjukt nyttig människa, men det är nog en sanning med modifikation. Gott var det i alla fall. Gott och passande i regnet och rusket.

När jag har varit sjuk ett tag och vill komma igång med träningen igen brukar jag inleda med ett träningspass hemma i vardagsrummet. Jag sätter på hög musik, gör armhävningar tills jag går sönder och upphopp tills jag ramlar ihop.  Om jag klarar av det friskförklarar jag mig själv.

Inspirerad av Paolo Roberto tänkte jag köra slut på mig idag. En kvart om dagen räcker det att träna, anser han och jag är nog lite beredd att hålla med, beroende på vad man vill uppnå så klart. Men för att hålla igång kroppen och att bli av med lite energi räcker det nog bra. I det stora hela gillar jag honom. Han hänvisar alltid till det sunda förnuftet och sågar alla "bli smal snabbt tips" som vi ändå vet inte fungerar. Tack. Hans ord och tankar behövs i ett förvridet samhälle.

Tänk om jag blir frisk och kan träna på riktigt imorgon. Ljuva tanke!

Av en slump sprang jag på ett blogginlägg med ett ämne som länge har berört mig, men som sällan berörs: gymmens negativa påverkan och sjuka ideal. På många gym där jag har tränat, under många år möts man av en slags träning- och mathysteri. När ett pass avslutas får du genast frågan om du ska träna nästa pass också, känslan av att vara duktig försvinner genast. När du påpekar att du ska äta godis på kvällen, tittar killen i receptionen konstigt på dig och knaprar sakta i sig lite solrosfrön och när du inte varit där på en vecka känns det som att du måste ursäkta dig och ge förklaringar till varför.

Folk tränar hysteriskt mycket samtidigt som de äter minimalt lite och när du själv är mitt i bland det är det svårt att inte påverkas. Människor tillåts prata om mat och att träna tio pass i veckan utan att någon reagerar, utan att någon frågar, för de är välbetalande kunder och de som får verksamheten att fungera. Detta likaväl som männen som tillåts att växa både snabbt och drastiskt och gömmer sig bakom proteindrinkar. Vilka jävla effektiva proteindrinkar det måste vara.

När man mår bra och är frisk är det således inte så svårt att le lite åt hyestein och den äckliga men nyttiga maten, le lite och vara glad att man själv är sund och har ett bra förhållande till alltihopa. Men vid minsta lilla tveksamhet, vid minsta lilla motgång eller missnöjda känsla är det lätt att vara där igen. I matpratet och tokträningen.

Sundhet. Fram för mer sundhet. Att äta och njuta, träna och le och att ta hand om sin kropp på ett distanserat och bra sätt. Och att visa det. Visa för andra hur det är att vara sund, att ha ett sunt förhållande till mat och träning. För det är avundsvärt och det är skönt. Jag försöker att göra det och hoppas att andra gör det också. Man vet inte om man faller dit igen och då behöver man ha det sunda tätt intill sig.