En illustrerad konstruktion av verkligheten

När jag slutligen lyfter på telefonluren är jag i ett lyckorus. Jag har svårt att förstå min förmåga att låta tiden flyga så mellan gångerna och min oförmögenhet att hitta tiden till de som tiden är till för. Men när jag gör det är allt som vanligt och kanske lite bättre och jag lovar mig själv att nu hörs vi minsann snart igen. Du är ju den finaste ju.