Med glasögonen på
Igår fick jag frågan vem som förändrat min syn på mig själv, som fått mig att tro på mig. Jag hade inget svar. Förutom en gammal svensklärare på gymnasiet som tog mina formuleringar och mina uppgifter på allvar och fick mig att utvecklas. Jag har aldrig skrivit ordet väldigt sedan dess. Men annars: ingen. Ingen särskild.
Femminuterssamtalen med mina elever blir ofta halvtimmes-, eller som idag, entimmessamtal. Jag vill så gärna att de ska hitta en motivation, vill så gärna att de ska tro på sig själva och jag vill att de ska veta att de kan och de är bra och att de har all kapacitet i världen till att få ett fint och bra liv. Vad det nu än är.
Det dumma, eller i alla fall ironiska, är att det antagligen kvittar om vi pratar fem minuter eller i en timme. Det är inte mina ord som räknas, utan det är deras vilja. Ibland finns den bara inte och då hjälper inte min vilja, hur mycket jag än vill, åt dem vill jag allt.
En kvart blev en halvtimme idag. Sedan svor jag lite. Jag måste lära mig det här. Jag kan inte förändra, bara se lite extra.
Femminuterssamtalen med mina elever blir ofta halvtimmes-, eller som idag, entimmessamtal. Jag vill så gärna att de ska hitta en motivation, vill så gärna att de ska tro på sig själva och jag vill att de ska veta att de kan och de är bra och att de har all kapacitet i världen till att få ett fint och bra liv. Vad det nu än är.
Det dumma, eller i alla fall ironiska, är att det antagligen kvittar om vi pratar fem minuter eller i en timme. Det är inte mina ord som räknas, utan det är deras vilja. Ibland finns den bara inte och då hjälper inte min vilja, hur mycket jag än vill, åt dem vill jag allt.
En kvart blev en halvtimme idag. Sedan svor jag lite. Jag måste lära mig det här. Jag kan inte förändra, bara se lite extra.
Andras kommentarer
Trackback