En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag vet inte riktigt var jag själv tar vägen ibland. Det finns så mycket som är så centralt och så mycket som händer på en och samma gång. Jag låter telefonen ringa, sms:en bli obesvarade och rättningshögen ligga. Och så förtränger jag allt för en sekund och antingen skrattar jag eller så gråter jag. Inte riktigt gråter, men ändå. Det heter väl skratta och gråta, antar jag . Svär är nog det jag egentligen gör.

Men nu är Lillan här och imorgon väntar Coldplay och om jag kunde fixa hela världen så skulle jag göra det, men jag kan inte fixa någon och det är mycket som faller mellan mina fingrar. För mycket.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas allt blir gult. Gult som gula sidorna och Chris fina låt och ett fullsatt Globen i fina färger.