En illustrerad konstruktion av verkligheten

Höstens helger börjar fyllas till bredden med trevligheter och har mycket att se fram emot, ändå känns det som att min tid springer ifrån mig utan att jag riktigt får uppleva den själv. Kampen mot klockan har redan börjat och jag är rädd. De där spontana aktiviteterna måste få rum, den där impulsivresan måste kunna upplevas och det där oplanerade mötet måste kunna genomföras.

Jag kanske sätter stopp här, säger att vi får se vad som händer och låter resten av dagarna gapa tomma. Maniana, maniana-livet får inte helt springa iväg från mig. Jag gillar ju att ha det så. Men varför är det bara på sommaren som det fungerar?