En illustrerad konstruktion av verkligheten

13 timmars arbetsdag är över och jag undrar vad jag egentligen skulle hem och göra, snart är jag ju tillbaka där igen. Det känns inte jobbigt, det känns helt okej och nästan roligt. Tänk om eleverna hade känt samma sak, de skoltrötta, uppgivna eleverna som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta eller borde bemöta eller vet hur de vill att jag ska bemöta dem. Så jag frågar oftast. Frågar om de vill att jag ska tjata eller om de vill att jag ska vara tyst och vänta på de där bättre tiderna när uppgifterna (förhoppningsvis) dimper in.

Jag kan ju inte vilja åt dem, hur gärna jag än vill, vill vilja åt dem.