En illustrerad konstruktion av verkligheten

Igår tittade jag på Johannas läppglans och förstod att jag var tvungen att åka till NY. Mitt hjärta berättade att jag var tvungen och det är mitt hjärta som visar mig vägen, det är mitt hjärta som viskar till mig hur jag ska handla och den här gången viskade inte hjärtat, hjärtat skrek åt mig.

Så blir det så och Johanna ska följa med, minsann, och kanske hennes läppglans också och jag ler och mitt hjärta ler och jag kan lova att även New York ler lite grann och kanske till och med mitt förnuft. Mitt förnuft och mitt skrikande hjärta. Och Johanna och jag förstås. Vi ler mest. Vi ler i kapp.