En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det var sommaren 1995 och vi var 13 år, Lina och jag. Den sommaren var som en ungdomsfilm, en ungdomsfilm om att vara ungdom. I alla fall var det så jag minns den. Vi badade i stora gäng, lyssnade på något som visst kallades för rapp och vi lärde oss att guz betydde tjej.

Vi spenderade en lång dag traskandes runt på folkmusikfestivalen. Jag köpte en Adidasjacka från 70-talet som var sjukt snygg och helt rätt, men som jag förlorade i ett utbytte mot en mössa någon Hultsfredsfestival senare. Vi lyssnade på Puff Daddy. Vi lyssnade och vi lyssnade tills våra öron blödde och ingen fick någonsin säga ett pip innan låten tonat ut. Detta var sångernas sång. Detta var något att gråta över.

Vi cyklade, vi badade, vi tittade på film, vi gick på discon, vi förundrades över kärleken och  vi skvallrade. Ständigt i gäng. Ständigt tillsammans. Allt var sådär 90-tal som det någonsin kan bli. Ett ganska fint 90-tal.