Nästan som Pecah Pit

Hon är en fin vän, Anna. Så fin att hon bakar Lussebullar åt mig medan jag slösurfar en vanlig tisdagkväll. Lussebullar och te och kanelknäcke och lite allmänt prat om det där livet vi lever. Vi gör det så bra, men så komplicerat. Slutligen traskar jag den där kilometern hem och ska somna till 90210. Nostalgi är den finaste formen av känslor och vem kan någonsin glömma Dylan, Brandon, David och Peach Pit? Men inget slår Lussebullar, inte ens de.




Andras kommentarer

Lämna gärna ditt avtryck:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback