En illustrerad konstruktion av verkligheten

I Marit och Magnus fina hus är allt varmt och skönt och väldoftande. En sekund förbrukas och sedan är jag som hemma. Tiden springer, som den alltid springer, och jag önskar jag kunde vara där lite oftare. Men det är de fina stunderna som räknas och de är dem som man minns när man kommer till slutet. Antar jag, för vad kan vi göra mer än att anta?

Nu dricker vi te, mamma, Joanna och jag och efter en helg bland snön i Dalarna är jag inte bara hel av kärlek, jag är utvilad också. (Och det var inte igår jag var det.)