En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag åkte från Dalarna klockan sex i morse. Jag sprang till pendeln. Jag hann till morgonmötet. Jag har hunnit med allt jag någonsin kom på att jag skulle hinna på jobbet, (vilket säkert innebär att jag glömt hälften, men ändå) jag har fikat med de finaste av flickor och äntligen fått träffa min saknade Emma. Jag har städat lägenheten, packat upp och packat ner. Allt på en och samma dag.

Jag saknar mina systrar, saknar många, saknar folk som inte är nära som borde vara nära. Men det är väl så: att vi vill ha det vi inte kan få och trots detta faktum har jag så mycket som är fint. Så mycket som jag vill ha som är fint. Det är jag tacksam för. Obeskrivligt tacksam. (Men Jojo fyller år och hon fyller år utan mig.)