En illustrerad konstruktion av verkligheten

Den sista Kentlåten som påverkat mig mer än andra är Mannen i den vita hatten. Dels är den stilistiskt fullkomligt genomtänkt, varje rad har en mening, varje ord är en symbol. Dels har den en hög igenkänningsfaktor . Det är svårt att inte se sina sista gymnasiedagar framför sig. Hur allt var så svart eller vit, hur livet var en stor otäck valmöjlighet och hur man fick välja var man gick. Hur vi sjöng i aulan, hur vi sprutade vatten på skolgården, hur vi njöt av varandra och tiden.

År 2005 såg jag Kent med Evelina. Vi armbågades längst fram, svettades så vi var genomblöta, njöt och skrattade. När väl denna låt fick avsluta konserten var jag i ett rus och knappt vid medvetande.

Idag ska vi sitta ner. Jag ska njuta, njuta som det är svårt att njuta med armbågar i sidan. Jag ska njuta av Jockes rader och njuta av det bästa sällskapet. Vi ska alla en gång dö, men just nu lever jag så det står härliga till. Imorgon ska jag få träffa mina klasskompisar igen, tio år senare.