It´s better to burn out, than to fade away
Jag märker det nu eller kanske vågar jag inse det först nu. Efter ett omtumlande år där jag inte bara fått lära mig att handskas med mitt yrke, utan även gått från en liten stad till en stor och från det allra tryggaste förhållandet till ett själviskt singelskap har jag faktiskt inte spenderat en enda dag utan att jag har umgåts med människor, vänner och elever.
Och jag inser det nu, att någonstans i början av juni dog jag. Min kreativitet försvann. Mina tankar stod stilla. Min glädje avtrappades. Kvar fanns bara tomhet. Och vad gjorde jag åt det? Jag gjorde inget, jag fortsatte att umgås varje dag, festivala, träffa mina kära. Grinig och tvär men jag ville inte erkänna det. Jag var rädd för att vara ensam. Ensamheten är min största fiende och min största rädsla, som jag allt som oftast klarar mig undan.
Ensamheten är här nu. Ingen är i stan. Ingen har tid att hänga med mig. Jag är livrädd. Men så vaknade jag imorse och åt lite frukost med Anna och när hon hade gått märkte jag hur något började att hända. Det var jag och min tid. Jag började skriva, började läsa, började fundera. Jag pratade med mamma och jag lyssnade på ett Sommar som gav mig mer förståelse, empati och kreativitet för mitt yrke. Jag planerar min egen dag, utan att planera egentligen, utan att bara ta det som det kommer. Att bara komma i kapp. Att bara orka vara jag.
Jag behöver nog tiden för mig själv. Jag behöver bli lugn. Jag behöver kunna njuta igen och vara glad igen. Jag behöver bli hel. Och tydligen är det ingen annan som kan göra det åt mig. Tydligen är det jag om måste fixa mig själv och det ska jag göra och jag inser det nu: ensamheten kan inte vara min fiende för alltid. Jag måste göra den till min vän.
Och jag inser det nu, att någonstans i början av juni dog jag. Min kreativitet försvann. Mina tankar stod stilla. Min glädje avtrappades. Kvar fanns bara tomhet. Och vad gjorde jag åt det? Jag gjorde inget, jag fortsatte att umgås varje dag, festivala, träffa mina kära. Grinig och tvär men jag ville inte erkänna det. Jag var rädd för att vara ensam. Ensamheten är min största fiende och min största rädsla, som jag allt som oftast klarar mig undan.
Ensamheten är här nu. Ingen är i stan. Ingen har tid att hänga med mig. Jag är livrädd. Men så vaknade jag imorse och åt lite frukost med Anna och när hon hade gått märkte jag hur något började att hända. Det var jag och min tid. Jag började skriva, började läsa, började fundera. Jag pratade med mamma och jag lyssnade på ett Sommar som gav mig mer förståelse, empati och kreativitet för mitt yrke. Jag planerar min egen dag, utan att planera egentligen, utan att bara ta det som det kommer. Att bara komma i kapp. Att bara orka vara jag.
Jag behöver nog tiden för mig själv. Jag behöver bli lugn. Jag behöver kunna njuta igen och vara glad igen. Jag behöver bli hel. Och tydligen är det ingen annan som kan göra det åt mig. Tydligen är det jag om måste fixa mig själv och det ska jag göra och jag inser det nu: ensamheten kan inte vara min fiende för alltid. Jag måste göra den till min vän.
Andras kommentarer
Postat av: Sebius
Som Bo brukar säga "Ensam är stark". Eller som jag säger man kan känna sig ensam med människor rund omkring sig. Så länge det finns folk som tänker på en är man aldrig ensam.
Postat av: erika
Lillella! Du är då en fantastiskt fin människa du. Kanske kan du njuta av ensamheten tillsammans med böcker, funderingar och annat när allt känns lite ljusare, lite klarare. Eller så kommer du helt enkelt aldrig gilla det, att alltid vara öppen för att umgås är inte en dålig egenskap det heller.
Snart får vi vara lite mindre ensamma tillsammans igen. Puss älskade saknade syster!
Trackback