En illustrerad konstruktion av verkligheten

I Klass 9a förundras Sveriges bästa pedagoger över att underlaget är så tunt och att eleverna är så sårbara. När jag ser dem agera, inser jag än en gång att det jag möter varje dag är något som vare sig är unikt eller konstigt, men det är något som inte är vanligt. Det är något som inte förekommer överallt. Och tur är det.

Jag minns nog inte riktigt vad jag förväntade mig av mitt första år som lärare, men jag förväntade mig inte det som jag fått uppleva. Jag förväntade mig inte att problemen var så tunga, att behoven var så stora och att avgrunden så nära. Jag förväntade mig inte så många tunga samtal, så mycket arbetsuppgifter utanför det vanliga skolarbetet och arrangerade möten med berörda parter.

Jag förväntade mig inte heller att jag skulle lära mig så mycket och att jag skulle ändra min syn på världen så drastiskt. På mig själv och på andra. Men jag lär mig varje dag och jag försöker så gott jag kan. Att problemen kommer upp till ytan kanske kan vara det första steget på vägen, på en lång väg, men upp till ytan kommer dem. Behovet av att yttra sig finns. Men jag förundras och a