En illustrerad konstruktion av verkligheten

Min mormor och morfar ordnar den finaste av julaftonar och vi firar en jul med mycket skratt men under ett lugn som är få förunnat. Lugn för att vara hos oss. Mamma räknar ut att det är den första julen sedan år 2000 utan pojkvänner vid vår sida och syster adderar och funderar och tänker att det kanske inte är så många jular till utan barn hoppandes omkring oss. Men vad vet vi om framtiden egentligen?

Och juldagen, alltid denna juldag. Vi lagar mat hos mamma som om vi inte redan ätit tillräckligt, väntar på de våra som ska fira julen lite till och lite mer med oss och ser fram emot en kväll bland vännerna, bekantingarna och deras bekanta och allt är nog ganska bra ändå. Eller inte ändå: allt är ganska bra och ganska fint och ganska trevligt.