En illustrerad konstruktion av verkligheten

Äntligen är jag hemma utan att behöva stressa. Jag internetar ikapp, tvättar lite och väntar på att ha tid och kraft att färga håret.  Ja, jag gjorde det nyss, men det ljusa håret tränger igenom, nu ska jag bli brunett på riktigt igen och mamma kommer att säga att jag är så himla mycket finare i lite ljusare hår. Jag försvinner annars, tycker hon. Det tycker inte jag. Jag vill vara brunett. Jag har alltid känt mig som en brunett, liksom jag alltid känt mig som en jätte. Men det är okej, det med. Uppväxten etnar sig fast.

Efter syster-hälsopedagogs anteckningar har jag föreläst om självkänsla och självförtroende idag. Mina elever tittar förskräckt och med ledsna ögon på mig när jag säger att självkänsla handlar om att tro på sig själv även när man presterar dåligt, att tro på sig själv även när man gör bort sig och att våga vara både stark och svag. Jag inser att jag är lyckligt lottad, att jag haft en bra uppväxt, jag inser att jag tror på mig själv och accepterar mig själv, även om jag kan vara dryg som fan och virrig ibland. Självinsikt kanske, eller vad Erika?

Tja, jag har haft det bra, jag har det bra och nej, jag tror inte att olycka bara ska träffa vissa, men nog tusan kan det kännas så ibland. Orättvist, väldigt orättvist. Men vem har sagt att livet ska vara rättvist?