En illustrerad konstruktion av verkligheten

När Zlatan håller ett  perfekt tacktal riktat till "kidsen där ute" och när segeryran sedan avslutas till tonerna av Coldplay är det lätt att minnas det underbara med idrotten. Sammanhållningen, viljan att vinna och kamratskapen. My God vad jag är glad över mina år som fotbollsspelare, jag undrar vad jag skulle gjort utan dem. Dock finns mycket till övers att önska. Att idrott fick stanna vid glädje och inte vid prestationsångest. Gränsen däremellan är kanske tunn, men värd att påpekas. Idrott ska vara roligt, så länge det inte är på blodigt allvar och när är det det, egentligen?