En illustrerad konstruktion av verkligheten

För det mesta är allt så självklart. Jag vet vad jag vill med mitt yrke, varför jag vill det och hur jag ska gå till väga för att uppnå mina mål. Det ska alltid finnas en tanke och mening bakom varJe uppgift, en orsak till varför man ska lära sig det och jag vill alltid att mina elever ska utvecklas. Även om man når upp till ett MVG finns det något man kan lära sig. Lika som alla ska känna att det finns något bra med det de gör, oavsett om de inte når upp till G.

Det händer dock att jag blir osäker. Att jag känner mig som den överambitiöse nyexade läraren som jag kanske ibland är. Det händer att jag förstår vad Bourdieu talade om när han påpekade att medelklassens barn har det lättare i skolan, då lärarna ofta härstammar från medelklassen. Att vi lärare bemöter eleven från de vi är och de elever vi en gång var. Och det gör jag, det vet jag att jag gör. Jag utgår från mig själv, för vad ska jag annars utgå ifrån? Men varje dag lär jag mig också nya saker och sätter mig in i andra personers situationer. Försöker se hur de tänker, hur de känner och hur de vill bli bemötta för att de ska uppnå just deras mål.

Men det är svårt och man kan aldrig vara den bästa läraren för varje elev. Är man det för någon kanske man ska vara glad. Och så ligger en utvärdering som ska upp till chefen och gör mig osäker. Eller livrädd. Osäker och livrädd. Och jag vill vara säker och trygg. Egentligen är jag säker och trygg. Det är nog bäst att jag försöker återgå till det självklara nu, men lite självransakan skadar aldrig. Jag tror jag har ett litet mål för min morgondag och jag ska se till att jag lyckas.