En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag har en elev som jag pratar väldigt mycket med och ägnar mycket tid åt. Egentligen gör jag inte det för att hon är min elev och egentligen är det inte min lärartid jag ägnar åt henne. Nej, jag gör det på min fritid och för att jag bryr mig om henne, för att jag vill att hon ska må bra och för att jag tycker om att lyssna på hennes kloka tankar och stora funderingar. Hon ger mig mycket tillbaka, massor tillbaka, och jag är inte helt oegositisk i det hela, för vi får ofta skratta och ha det bra mitt i all bedrövelse.

Inte heller leker jag kurator, psykolog eller något annat och jag behandlar henne inte på något annat sätt än de andra eleverna i klassrummet. Det tror jag i alla fall inte och både de och hon säger att jag inte gör det. Och egentligen tycker jag att allt är frid och fröjd, men ändå skriver jag det här, ändå måste jag ventilera det, fundera över det och förhålla mig till det. Jag är osäker fast jag är säker. Kanske är jag för första gången på riktigt länge bryr mig om vad andra tycker.

Nu har jag skrivit det. Nu vet ni att jag reflekterar. Och egentligen handlar allt om att jag bryr mig om en människa och tycker om att finnas därför henne. För sådan är jag och det skulle jag gjort för vem som helst jag tycker om, elev, som kollega, som vän. Så, nu vet ni. Thats me. Och jag tycker att jag gör rätt och jag tycker att man ska bry sig om människor och jag tycker att det är skitbra att man kan ta hand om varandra. Så, jag tänker fortsätta prata, lyssna och finnas där. Både idag och imorgon. Så är det bara.