En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag älskar att gå på konserter och livespelningar, ofta ger det mig kickar som jag kan leva på länge. Igår fick jag dock uppleva en spelning som jag gärna hade varit utan. Det var inte så att musiken och sången lät dåligt, utan det var personen på scenen som kändes så fel. Helt plötsligt fick jag ihop allt: isolerandet från omvärlden, uttalanden om kriminalitet och mammans patetiska försök till ett känslosamt pressrealisebrev. Nej. Hela han var en metafor för sig själv och musiken skulle hellre fått tala sitt eget språk, för en liveartist är han nog inte. Synd. Men nu vet vi det.

Förövrigt en trevlig kväll med jobbarkompisarna och Andreas. Jag facineras fortfarande av att det inte är jag som håller öldrickartempot uppe i deras sällskap och jag älskar att det inte är jag som gör det. Sen är jag ju inte sen att haka på, men det är en annan historia.