En illustrerad konstruktion av verkligheten

Den sista festivaldagen var minst lika bra som fredagen var. Artisterna avlöste varandra och trots att regnet föll fanns inga dystra miner, vare sig från mig eller från andra. Jag träffade en gammal korridorskompis jag nästan glömt bort, en gymnasiekompis som jag inte sett sedan studenten, jag såg Winnerbäck för tionde gången, Timbuktu för åttonde och ingen av dem gjorde mig det minsta besviken. Timbuktu är en enterainer utan dess like. Winnerbäck skapar allsång som ingen annan kan, för hela publiken kan varje fras av alla hans sånger. Grymt.

 Elin Sigvardsson fick mig att minnas den första tiden med Andreas, The Ark förde mina tankar tillbaka till tvåan på gymnasiet med deras enda riktigt bra låt It takes a fool to remain sain och när allt tillslut var över ville jag inte låta det försvinna, utan höll krampaktigt mig kvar i festivalen och dess stämning, vandrade på de allt ensligre gatorna och önskade att allt bara kunde vara lite, lite längre.

Det är något speciellt med festivaler. Man tillåts att bara vara och bara njuta, att traska i lera och bli smutisig, att få armbågar i ryggen men att hålla sig kvar, att vimla omkring och bara skratta, le, prata eller kanske undvika. Jag längtar redan tills nästa år och förundras över det faktum att jag då är stockholmare på besök hemma och inte en äkta Borlängebo. Konsigt.

                                                                            '
                                                                            Bild: Borlänge Tidning