En illustrerad konstruktion av verkligheten

Någonstans har jag alltid haft bilden av att 28 är åldern då man blir vuxen. Det var då jag skulle spatsera omkring enbart iklädd Filippa K´s senaste kollektion med en portfölj i handen. Det var åldern då jag inte längre skulle bli full på öl, utan bara salongsberusad på fint vin. Det var då jag skulle vara seriös.

Imorgon fyller jag 27 och livet har inte alls blivit som jag då trodde. Det enda vi vet säkert är att det aldrig blir som man har tänkt, som mamma säger. Och det är sant. Mamma vet. Jag fyller 27 och jag är så vuxen man kan vara, men vuxen på mitt sätt. Vuxen i så som att ta ansvar för sina handlingar, att fatta beslut som inte alltid är lätta, att veta att världen inte rasar samman utan att man (oftast) kan resa sig igen, att göra det som jag vill och inte det som andra förväntar sig att jag vill. 

Jag tycker om att vara vuxen och jag tycker om att kunna leva exakt så som jag vill leva, leva så som jag vill, göra det jag vill, spendera tid med de jag vill. Att fylla 27 är kanske ett steg närmare ålderdomen, men livet kommer inte sluta här. Det är i alla fall vad jag försöker att intala mig själv.