En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag avböjer öl och börja sortera mina garderober, som om jag inte hade nog att göra. Jag tapetserar hyllorna i gamla Elletidningsuppslag tills tejpern tar slut och jag lägger in allt igen. Lite finare den här gången. Men det går ändå inte. Det får ändå inte plats. Plaggen är för många och jag kan inte slänga, för nostalgin är för stor och karaktären för liten och jag minns, tänker, funderar. Jag tänker att det här kanske jag kan använda någongång, men jag använder det aldrig. Jag fyller utrymmen. Och jag skäms, jag skäms för mig själv, för vad ska jag med allt detta till?

Jag tänker på min tatuerare som säger att tatueringarna är en dagbok och ja, det är de. Ett kinesiskt tecken på en flicka som inte vet bättre är en dagbok, men så tänker jag på kläderna. Min dagbok som inte finns. En dagbok där bladen tog slut. Och jag spar dem ett tag till, behåller dem och tänker att: kanske någongång. Kanske någongång vill jag ha det och annars kan jag minnas. Minnas trasor av ett liv och trassla tillbaka tankar om en svunnen tid. En avlägsen tid. Men jag minns. Jag minns allt. Och det finns saker att minnas.