En illustrerad konstruktion av verkligheten

Vi var inga pandakids du och jag. Vi var inte ens lite indie och vi var defentivt inte gothare. Vi var inte det minsta alternativa. Vi deppade inte till Placebo, skar oss inte i armarna och satt inte i djupa samtal om litteraturen och världen och samhället och livet.

Istället travade vi runt som inget hade hänt i våra dieseljeans och Jenny Hellströmtröjor exakt som alla andra och trallade i kapp till låtar om Hagnesta Hill på sin höjd. Samtalen om nya författare, om litteratur och om vårt brisfälliga samhälle förflyttades till middagsbordet där hemma där det hörde hemma och där jag var hemma.

Nu tittar alla frågande på oss för vad vet vi om orden och innebörden egentligen, vad vet vi om livet  vi som aldrig var så där alternativa och hade det sådär svårt. Så där svårt som alla andra med svartmålade ögon och sjalar och fjällrävenjackor, så där svårt som bara djupa personer kan ha det. Djupa personer med ärr på sina armar.

Vi passar inte in där och ändå passar vi in så bra, för vi är vi och ni är ni och tillsammans är vi en enhet. Och vi har det svårt på vårt sätt, vi läser litteraturen som ni läser den men kanske med en annan bakgrund och vi kan vara djupa,fast vi är ytliga, om vi nu är ytliga. Ytligare än ni.

Alla är vi nog ytliga ibland. Ytliga och djupa och alla passar vi in. Ibland passar vi alla in och allra vitkigaste är att passa in i oss själva. I oss själva passar vi in och vi har tagit av oss våra Jenny Hellström tröjor nu.