En illustrerad konstruktion av verkligheten

Dagarna på jobbet flyter förbi i en osynlig massa fylld av intryck som jag sedan sakta bearbetar. Innan jag somnar bearbetar jag det. Ibland i alla fall. När jag dricker kaffe med Johanna funderar jag över annat. Det gör hon med. Men sedan kommer det i kapp mig och allt som oftast kommer det ikapp mig hur mycket jag möter under mina dagar, hur fina människor jag möter och hur mycket vackert men också brutalt jag möter. Hur mycket jag kommer att sakna det och dem när de inte finns där längre.

Och tiden går fort. Dagarna går fort. Livet går fort. Det är bäst att hålla i tiden för allt blir så mycket finare i nostalgin och det är så synd att titta bakåt jämt, så mycket bättre att titta omrking oss där vi är. En osynlig massa liv är inte vad vi vill ha.