En illustrerad konstruktion av verkligheten

När vi sitter där på biosalongen med eleverna och lyssnar på förintelsens ögonvittne och värstingen som numer hjälper ungdomar tåras mina ögon. Jag kan inte låta bli, de tåras och hur hårt jag än kniper ihop och håller dem tillbaka. Jag vill inte hålla dem tillbaka, jag vill gråta, jag vill gråta för dig, med dig och allra helst tillsammans med dig. Jag vill säga att jag älskar dig, oavsett vad, älskar jag dig, och att jag önskar att livet inte var så hårt mot dig, jag önskar att du fick lite av det jag har och att du fick se hur fint livet kan vara.

Men de små detaljerna skiljer oss, de små detaljerna som gjorde att jag hamnade rätt och du fel. Som gjorde att jag lärde mig att se människor, inte handlingar, eftersom jag såg det på avstånd och du såg det så nära, så nära och så handfallande.

Jag lärde mig att älska, älska egenskaper och människor med deras egenskaper. Och vad du än gör kommer jag alltid att älska dig. Min kärlek är villkorslös och helhjärtad där. Och jag önskar bara jag sa det lite oftare, att du visste det lite mer och att jag tog chansen lite oftare. Du vet det nog, jag är rätt säker på det. Men jag önskar att jag visste att du visste.