En illustrerad konstruktion av verkligheten

Hemma i Stockholm är det tyst och tomt och jag saknar redan mammas och hennes mat, Erika och hennes omtänksamma pysslande och vännerna och deras kloka tankar. Det är konstigt hur fort man vänjer sig. Några dagar och sedan har man en ny vana eller ovana. Jag börjar tro att jag är extremt lättanpasslig, vilket är bra ibland och mindre bra ibland, för jag har lätt att lägga till nya vanor, för lätt. Men just nu är det mest tomt. Tomt och tyst och lite, lite ensamt.

Imorgon ringer klockan igen och det känns som att jag aldrig kommer att vänja mig.


alltihemmet.se