En illustrerad konstruktion av verkligheten

Vi stressar sönder oss i ambition att framstå som de människor som har allt: ett städat hem, ett bra jobb, en fin kropp och god mat på bordet. Vi stressar, försöker och strävar och så glömmer vi. Vi glömmer vad som är det viktiga, vad som är livskvalitet och vad det är vi kommer att minnas tillslut. Vi glömmer att ta hand om varandra, njuta av att vara med varandra. Vi glömmer att sätta oss i gräset med en kaffe och sätta oss på klipporna och titta på båtarna. Vi glömmer att skicka ett mail till vår vän och att ringa till vår söta lilla mormor. Men dåligt samvete, det har vi allt.

Vi stressar, så att vi glömmer och vi glömmer så vi stressar. Stressar mot den perfektion som vårt inre liv aldrig kommer få. Vi måste vara korkade. Dumma och korkade. Hur kan vi glömma att det bästa i livet händer över en kopp kaffe? Hur kan vi glömma att det är så jävla enkelt att må bra och att det kräver så mycket att må dåligt?