En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag kiknar av skratt när Charlotte utbrister i ett gapigt tjejskrik och får alla att skämmas, jag biter mig själv i underläppen när Miranda inte kan förlåta en otrohet, jag kan inte få nog av Samantha som tröstäter sig mindre smal och jag lider varje sekund med Carrie som försöker att komma över sin Big. Sin stora, dumma kärlek. Och jag håller på dem, jag hejar på dem och jag vill att det ska bli dem. Ända ut i fingerspetsarna vill jag det.

Och så rinner mina tårar och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna kallas hård. Blödig är vad jag är. Patetisk och blödig.