En illustrerad konstruktion av verkligheten

På en buss från Liljeholmen låter jag mina tankar flöda. Flöda och så fastnar jag. Fastnar i ett ögonblick av lycka. Just exakt då var jag sådär sjukt nöjd, sjukt lycklig, sjukt glad över att jag har det så bra över alla fina i mitt liv, över kärleken till människorna och över något som bara är här och nu och inte sen. Och så berättar jag något för Jonte som ingen annan vet, som ett tecken på att han är en av dem i mitt hjärta, en av dem jag njuter av att känna. Tack.Tack.Tack.

Tack för att ni finns!