En illustrerad konstruktion av verkligheten

När jag kom hem idag väntade ett brev på mitt golv. Ett julbrev. Ett brev om året som gått och om innehållet i tiden. Så fint. Så gediget. Och jag undrade varför inte jag gör samma sak, varför skriver jag inte ett julbrev till de där människorna som fyller mitt hjärta med kärlek?

Kanske är det vad jag ska göra imorgon. Kanske är det så man ska fira julen. Fylla den med kärlek. För utan kärlek är vi inget.

Och Linda, hon har värmt mitt hjärta idag. Värmt det och fått mig att inse att jag saknar henne så där mycket som man bara kan sakna någon som ger en något annat än det vanliga och det gör hon. Ger något gediget. Ger något annat. Tack.