En illustrerad konstruktion av verkligheten

För några somrar sedan satt våra pojkvänner ner foten. De fick nog av vårt mattjattrande, jämförande av kaloriintag och klagande på våra kroppar. De vantrivdes, kände hur vi tryckte ner både oss själva och dem och vi insåg sakta vad det var vi höll på med. Vi förintade oss själva, förminskade oss till ytliga små människor. Sedan var det tyst, länge var det tyst och sedan märkte vi att vi hade betydligt roligare saker att prata om.

Det är enkelt att flyta in på matspåret i en presterande värld, där man inte bara ska vara smart, trevlig och bra, utan även smalast. Det är enkelt att påverka andra, som man påverkar varandra i allt annat. Flyttar en, flyttar snart fler, skaffar en barn, skaffar snart fler av kompisarna barn och ja, pratar en om kalorier och tjocka kroppar, pratar snart alla om det. För det är tacksamt och vi är självkritiska ända ut i fringertopparna.

Mat är gott, mat är ett basbehov och inget som ska vara centrum för livet. Det är lätt att säga, svårt att göra, men när man väl lyckas att ta sig dit, är livet så mycket trevligare. Perfektion är en utopi och inget vi ska sträva efter att uppnå, för vi når ändå aldrig dit, hur vi än försöker. För vem bestämmer vad som är perfekt?

Nu är det snart sommar igen och hur många glassar jag äter ska jag aldrig mer räkna.