En illustrerad konstruktion av verkligheten

Med den största bagen på ryggen, en väska på armen och en påse med böcker i handen begav jag mig in för att handla mat för en vecka. Jag kom ut med två fulla påsar och kunde knappt ta mig framåt. Kämpandes steg för steg kånkade jag sedan hem allt. Under den halvkilometer korta promenaden mötte jag många människor. Ingen frågade om jag ville ha hjälp, trots att jag svettades och led. Konstigt. Jag funderar på var medmänskligheten tagit vägen, men antar att den kanske försvann den när vi alla började misstänka varandra för att vara rånare eller våldtäktsmän och mynnade ut i en medlidande blick. Det lilla är allt som oftast det stora. Icke att förglömma.